I fem år fördjupade prästen Emma Audas sig i äktenskapets teologi. Samtidigt skilde hon sig och gifte sig på nytt. Dagen möter henne i nya hemstaden Vadstena.
Det är 2007 och 20-åriga Emma Audas planerar bröllop. Hon ska gifta sig med en kille som, precis som hon, studerar teologi och allting är klart: klänningen är köpt, lokalen bokad, prästen är redo. Men dagen före vigseln inser Emma att hon måste ställa in bröllopet.
– Vi hade inte varit ihop särskilt länge och allting gick så snabbt. Jag önskar att någon hade vågat stoppa oss tidigare, men eftersom ingen hade några teologiska argument sa de ingenting till oss utan viskade i stället bakom ryggen.
– På ett sätt var den här tragedin en konsekvens av kyrkans undervisning; kyrkan predikade ett starkt ideal, men när jag skulle göra rätt och följa det idealet, höll idealet på att skapa en katastrof. Sedan tog ingen ansvar för det efteråt och jag lämnades rätt ensam med sorgen.
Många år senare blev den här händelsen upprinnelsen till Emma Audas avhandlingsarbete om äktenskapet. Det är just det jag har kommit till Vadstena för att prata med henne om.
Vi sitter mitt emot varandra vid köksbordet i lägenheten som hon och maken Patrik Hagman hyr. De har bott här i ett halvår och upplever att de har hittat hem. Klosterkyrkan, som byggdes enligt de anvisningar som den heliga Birgitta fick i en uppenbarelse, är deras kyrka. Emma arbetar som pilgrimspräst, Patrik som projektledare för en utbildning för opinionsbildare i Linköpings stift.
Båda två kommer från det finlandssvenska Österbotten. Emma växte upp i Vasa, inom en konservativ väckelserörelse i Evangelisk-lutherska kyrkan. Redan som barn höll hon husandakter för sin familj och följde med sina storasystrar på juniorläger trots att hon egentligen var för liten.
– Under bibelstudierna plockade jag fram “De yngstas bibel” och frågade: Var finns det här stället i min bibel? Så läraren fick pausa och visa mig, minns Emma med ett leende.
Om vi bara älskar kyrkan när den säger och gör precis som vi själva vill, blir det snarare ett avgudande av sig själv.
Vi rör oss ut från lägenheten och påbörjar en enklare pilgrimsvandring. Emma berättar att hon har packat ner extrastrumpor, plåster, näsdukar och vattenflaska till mig. Medan vi pulsar i snön utvecklar hon hur hon ser på kyrkan.
– Det går inte att säga att man älskar Gud, men ogillar kyrkan, eftersom Gud verkar välja kyrkan som en del av sin frälsningsplan. Därför kanske min uppgift också är att se det och att tjäna kyrkan, i stället för att fokusera på alla problem.
– Om vi bara älskar kyrkan när den säger och gör precis som vi själva vill, blir det snarare ett avgudande av sig själv.
Emma Audas kände tidigt en dragning till att arbeta i kyrkan, men som tonåring fick hon lära sig att det sammanhang som hon tillhörde, inte accepterade kvinnliga präster. Till en början delade hon det synsättet. Hon minns första gången hon såg en kvinnlig präst på ett läger och hur hon efteråt berättade för sin mamma att det kändes onaturligt.
– Jag trodde att mamma hade samma åsikt som jag, men hon sa: Emma, kanske tycker du att det är onaturligt bara för att du inte är van?
– Och då kände jag: Ja, så är det. Från den dagen ändrade jag åsikt. Jag fick tillåtelse att tänka annorlunda.
Nu är det nio år sedan Emma vigdes till präst. Det är hennes viktigaste identitet, näst efter att hon är döpt, säger hon. I sin roll som pilgrimspräst firar hon mässa varje morgon och ber tidegärden flera gånger om dagen. Det var just en längtan efter mer stillhet och bön som förde henne till Vadstena. Dessförinnan var hon doktorand vid Åbo akademi och disputerade 2020 med avhandlingen “Det heliga äktenskapet”.
Hurdan var undervisningen om sexualitet och äktenskap i din uppväxtförsamling?
– Jag minns den jättetydligt, det var ju så spännande! Men som vuxen kan jag tycka att det var fruktansvärt hur man höll på. Man tog ett ämne som alla suktade efter att få höra om, men talade om det på ett – jag vill inte använda ordet övergrepp för det är för starkt – men på ett sätt som blev äckligt och alldeles för detaljerat.
Emma Audas kommer till exempel ihåg hur unga, snygga, nygifta par gästade ungdomssamlingarna och berättade ingående om hur de tog eller inte tog på varandra innan de var gifta.
– Budskapet var ungefär: gör ni bara rätt på den här punkten innan ni gifter er blir det jättebra sen. Det är så förenklat, och inte alls sant.
Jag förstår din kritik av undervisningen, men när jag kom med i frikyrkan som tonåring upplevde jag det som en befrielse att inte behöva ha sex, att det fanns andra som inte heller ville ha det så tidigt.
– Ja, jag tycker också att det är bra att man som 13-åring inte har sex och att man i kyrkan normaliserar att inte välja det. Men att så mycket tala i termer av synd och inte-synd, gör att frågan om sex blir det som avgör huruvida hela ens liv är okej.
[ Alf B Svensson: I frikyrkan har vi varit urdåliga på att undervisa om sex och samlevnad ]
Erfarenheten från det inställda bröllopet och ryktesspridningen efteråt, fick Emma Audas att känna att “kyrkan kan bättre än så här”. Hon ville hitta ett bättre förhållningssätt till ideal och verklighet.
I sin avhandling synar hon äktenskapssynen som finns i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och erbjuder sedan ett annat sätt att tänka teologiskt kring kärlek, kön och familj.
– Ett vanligt missförstånd när vi talar om äktenskap i dag är att äktenskapet och vigselgudstjänsten skulle vara tecken på ett godkännande – att vi delar ut en guldstjärna för att människor väljer det moraliskt korrekta alternativet att leva tillsammans.
– Men jag tänker att det vi framför allt firar är att det gifta paret börjar gå på kärlekens väg, den väg vi ofta talar om i fastetiden och som handlar om att försaka, lära sig att avstå och att sätta någon annan före sig själv.
Det kändes som ett stort misslyckande att skilja sig. Det var helt självklart för mig att vi aldrig skulle lämna varandra och jag skämdes över att vi ändå gjorde det.
Emma Audas beskriver i sin avhandling äktenskapet som ett offer, men tillstår att hon själv “tycker att det är ganska härligt att vara gift”.
Hon och Patrik gifte sig 2017. Innan dess var Emma gift med en annan man. De skilde sig under avhandlingsarbetet.
– Det kändes som ett stort misslyckande att skilja sig. Det var helt självklart för mig att vi aldrig skulle lämna varandra och jag skämdes över att vi ändå gjorde det. Jag minns att jag tänkte: “Om jag stannar kommer det att förstöra mitt liv, men kanske är mitt liv inte värt så mycket”. Det kändes så fruktansvärt genant och smärtsamt att behöva skilja sig, så det var lättare att ta in tanken att vara ledsen hela mitt liv.
– Sedan tyckte folk att det var hysteriskt roligt att man skiljer sig när man håller på med en avhandling om äktenskapet, men man klarar folks skitprat ganska bra när man vet att man själv gjort sitt bästa och handlat ärligt.
Påverkades avhandlingsarbetet av att du själv skilde dig och gifte dig igen?
– Ja, det blev en svacka i några månader. Men det säger också något bra om avhandlingen att det inte fanns någonting som jag behövde revidera utifrån min egen erfarenhet. På så sätt blev den livsnära och realistisk.
[ "Jag och barnen hamnar utanför i kyrkan efter skilsmässan" ]
Hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa och Emma Audas har hört en del förslag om att man i kyrkan borde tona ner talet om de livslånga löftena. Men det tycker hon är fel väg att gå.
– Det finaste kyrkan kan göra för människor är inte att ta bort obekväma formuleringar som “tills döden skiljer oss åt”, utan att stå tillsammans med människor och helhjärtat hoppas igen, fastän livet har gått sönder.
Emma säger att det framtidshoppet betydde jättemycket för henne när hon och Patrik gifte sig. De träffades första gången på universitetet där han var doktorand och hon student. Flera år senare hade han nyligen blivit änkling och hon hade precis separerat från sin man.
– Vi gifte oss i högmässan en vanlig söndag. Det var skönt att inte behöva maxa en personlig vigsel och fint att församlingen där jag var präst fick bevittna när vi lovade “intill döden” och tro på det tillsammans med oss.
Jag vill komma bort från det navelskådande i att äktenskapet bara skulle handla om två personer som ska ta hand om varandra.
I sin avhandling beskriver Emma Audas hur äktenskapet egentligen inte är något kristet påfund. Det har snarare varit ett sätt att ordna det gemensamma livet politiskt och ekonomiskt. Luther såg äktenskapet som “en världslig sak” medan katolikerna ser det som ett sakrament. Själv talar Emma om äktenskapet som en plats där vi kan lära oss att älska en människa så att vi har lättare att älska alla andra.
– Jag vill komma bort från det navelskådande i att äktenskapet bara skulle handla om två personer som ska ta hand om varandra. I kristen tro är det ju snarare kyrkan som är vår primära familj och främsta lojalitet. I äktenskapet finns en kallelse att tjäna vår omgivning och omvärld.
– Äktenskapet lär oss dessutom att se på varandra som subjekt som vi inte kan förfoga över. Att leva nära en person som är annorlunda än oss själva kan göra oss mer barmhärtiga i mötet med andra. I bästa fall kan det förbereda oss för ett liv i himlen.
[ Samkönade äktenskap - frågan som splittrar frikyrkan ]
Vi är framme vid ett undangömt kapell. Från utsidan ser det ut som en jordkällare, men där inne finns ett altare och tända ljus. På samma plats tror man att det fanns ett kapell redan på medeltiden.
Hela Vadstena och markerna runt omkring präglas av det religiösa. Emma Audas trivs med det. Efter att vi bett tillsammans i kapellet hämtar Patrik upp oss i bil så att vi slipper gå den sista biten in mot staden.
Vi landar i paret Audas-Hagmans hem igen och Emma dukar fram eftermiddagsfika.
I höstas hörde jag henne föreläsa om sexualitet på Pilgrims höstmöte och slogs av hur rättframt hon talade om invecklade saker.
– Jag gillar inte alls att föreläsa, erkänner hon nu.
– Folk brukar ha svårt att tro det, men det är verkligen ingenting jag njuter av. Jag är generellt väldigt ointresserad av uppmärksamhet.
Hon säger att hennes föredrag såväl som texterna hon skriver är modigare än hon själv. Varje gång hon skickar iväg en gästkrönika till Dagen gör hon det med förhöjd puls. Hon vill inte att någon ska bli arg, helst vill hon att alla ska tycka om henne.
Du skriver ju ganska ofta om saker som alla kanske inte håller med om.
– Ja, jag vet, det är en jättedålig kombination. Men jag är aldrig ute efter att provocera, det är mer att jag känner att vissa saker behöver sägas.
I din föreläsning om sexualitet sa du att sexualiteten kan lära oss något om Gud. Hur då?
– Tanken bygger på en idé hos Augustinus om att våra begär i sig inte är onda, men att de blir onda om de riktas fel, mot något som inte kan uppfylla dem. Att agera på begäret kan vara synd, men begäret i sig är snarare ett tecken på att vi har en djup längtan och att vi på ett djupt plan inte är oss själva nog. Ytterst sett är det en påminnelse om att vi längtar efter Gud – och att han längtar efter oss.
– Den kristna människans utmaning med att leva i äktenskapet är att inte tro att en annan människa kan tillfredsställa mig helt och hållet. Vår längtan kan mellanlanda i en annan människa, men vi får inte låta den stanna där utan måste påminna oss om att slutmålet är Gud.
[ Syster Sofie: Sexualitet är djupare än tillfällig njutning ]
Emma Audas beskriver den sexuella erfarenheten som ett sätt att uppleva nåd – att erfara att en annan människa gläds över att jag finns till. Men för att sexualiteten inte ska förvridas behövs sårbarhet och risk.
– Vi gör det för enkelt för oss om vi säger att vi bara kan uppleva erfarenheten av nåd inom äktenskapet, men jag tror att äktenskapet har den särskilda gåvan att det är en plats där vi får öva oss i att våga. Till skillnad från ett enskilt sexuellt möte, är ett äktenskap en lång rad av olika typer av möten där man med tiden får ana vad det är att vara efterlängtad. För att kunna erfara vad det är att bli vald, behöver vi blotta oss och utsätta oss för möjligheten att bli avvisade.
– Rowan Williams, som tidigare var ärkebiskop av Canterbury i Engelska kyrkan, har en poäng om att sex alltid handlar om risk, vilket jag tycker är en mycket bättre moralisk vägledare än många andra. Finns risken att jag blir bortstött eller att någon fnissar åt mig, är det egentligen ett sundhetstecken. Om risken för att bli avvisad inte finns, har den goda sexualiteten förvridits till något annat.
Hur har din syn på sexualitet och äktenskap förändrats genom ditt arbete med de här frågorna de senaste åren?
– Tidigare trodde jag mer på min egen duktighet, men nu är det så tydligt att jag får så mycket mer än vad jag förtjänar. Jag har inte kunnat leva upp till mina egna ideal, min kärlek har inte alltid räckt till, men ändå får jag leva tillsammans med den vackraste människa jag vet. Det är ingenting annat än nåd!
---
Fakta: Emma Audas
Ålder: 34 år.
Familj: Gift med Patrik Hagman.
Bor: I Vadstena.
Gör: Pilgrimspräst
Aktuell: Med boken “Det heliga äktenskapet” (Artos)
---
