Med avstamp i ledarskandalen kring Mark Driscoll och Mars Hill, går Joel Halldorf i dialog med Niklas Piensoho och efterlyser försoningsprocesser som tar andliga trauman på allvar.
I början av hösten skrev jag en artikel om andligt maktmissbruk i frikyrkorna, vilket ledde till ett samtal i Dagen i form av flera texter på detta tema. Jag tog min utgångspunkt i podcasten “The Rise and Fall of Mars Hill”, en radiodokumentär som berättar om hur pastorn Mark Driscolls maktmissbruk ledde till församlingens kollaps under hösten 2014.
Nyligen kom det sista avsnittet i serien, och det inleds strax efter att församlingens problem blivit offentliga. Driscoll har tvingats ta paus och befinner sig på en pastorskonferens i Texas. Han var inbokad som talare, men nu är han i stället där som deltagare.
Den pastor som öppnar konferensen förklarar situationen och vänder sig sedan till åhörarna och säger: “Visst, Driscoll har gjort en del misstag, men nu har vi två val: antingen korsfäster vi Driscoll, eller så upprättar vi honom. Vi är alla syndare så låt oss inte sparka på den som ligger.”
Det hela slutar med att Driscoll möts av applåder, ja stående ovationer, från den samlade pastorskåren.
Man kan förstå, kanske i viss mån till och med sympatisera med, viljan att hellre fria än fälla. Samtidigt finns det något djupt stötande i det som sker. För i Seattle är Driscolls församling i ruiner. Hans ledarskap har traumatiserat såväl medarbetare som medlemmar.
Hans manipulativa stil och hänsynslöshet har skadat otaliga människor och skapat sår som det kommer ta många år, kanske livstider, att läka. Otaliga kommer att lämna kyrkan för alltid, en del av dem så brutna att de hamnar i missbruk och självskadebeteende.
Driscoll är inte offret i den här historien, utan tvärtom den ytterst ansvarige – ja, förövaren. Men här står han, omgiven av sina kollegor, och behandlas som den drabbade. Nu är det plötsligt honom det är synd om, och han bjuds upp på estraden för att klappas om och få ge sin version av historien. Medlemmarna hemma i Seattle är det däremot ingen som frågar efter.
I slutändan gör pastorerna i Texas alla en otjänst. För vad de erbjuder Driscoll är upprättelse utan försoning och förlåtelse utan sanning. Man slätar över problemen i stället för att konfrontera dem. Det är billig nåd, helt enkelt, och den varken upprättar eller läker.
[ Öyvind Tholvsen: I en narcissistisk tid kan vi pastorer få hybris ]
För en tid sedan skrev Niklas Piensoho en kolumn om att vi behöver vara rädda om våra pastorer och ha överseende med deras tillkortakommanden: “Det kommer att bli fel. Då måste det finnas nåd också för makthavaren.”
Och det är givetvis helt sant att också pastorer måste kunna förlåtas. Men diskussionen under hösten har inte handlat om felbedömningar eller misstag, utan om kränkningar och manipulation. När det gäller sådant tror jag att vi, innan vi kommer till frågan om förlåtelse, först behöver klargöra några saker.
Personer som drabbats och dragit sig undan från församlingarna avfärdas inte sällan som bittra olyckskorpar.
För det första måste vi ta andliga trauman på allvar, och det har vi inte alltid gjort i frikyrkorna. Snarare har vissa accepterat dem som regel snarare än undantag: När Andens eld faller är det ofrånkomligt att några bränner sig, ungefär. Personer som drabbats och dragit sig undan från församlingarna avfärdas inte sällan som bittra olyckskorpar.
Men det andliga livet hör till det allra mest intima i våra liv. Mötet mellan Gud och människa sker i själens innersta rum, och om brutala ledare härjar runt där inne skapar det sår som det kan ta ett helt liv att läka. Detta är något vi måste ta på största allvar.
[ Piensoho: Be bara om förlåtelse när du vet att du begått en synd ]
Här gör podcasten om Mars Hill en stor insats. För genom samtal med psykologer, erfarna själavårdare och personer som drabbats belyser de fenomenet andliga trauman. Symptomen hos människor som utsatts för andliga övergrepp liknar, visar man, dem hos soldater som lider av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). De som utsatts berättar om fysiska reaktioner i form av ångestattacker och sömnsvårigheter många år efter att de lämnat församlingen.
Detta får aldrig slätas över, utan vi måste se att det är en följd av svåra trauman som vi gemensamt behöver ta ansvar för.
Min andra invändning mot Piensoho har att göra med att vi båda tillhör ett samfund som historiskt sett har varit dåliga på att hantera just andligt maktmissbruk. Under 1900-talet underkändes och uteslöts många med hänvisning till syndakatalogen, och på nittiotalet brändes otaliga ut av det karismatiska kaos som då härjade.
[ Södertälje pingst ber om förlåtelse för uteslutningar: "Det var så fel" ]
Det är värt att påminna om att detta kaos inte bara levde undanskymt i församlingarnas källare, utan att en rad pastorer och predikanter som var direkt olämpliga fick tillgång till rörelsens största estrader på Nyhem och evangelistveckan.
Vad detta kostade i form av trauman och uppbrott från pingströrelsen är det ingen som vet. Men inget av detta har bearbetats eller ens kommenterats officiellt. I stället har de som drabbats fått sköta det själva, eller genom att söka upp varandra i privata Facebook-grupper och liknande forum. Och fortfarande saknar pingströrelsen och flera andra frikyrkosamfund genomarbetade strukturer för att hantera den här typen av problem.
Det finns inte någon instans som motsvarar Svenska kyrkans domkapitel eller Equmeniakyrkans ansvarsnämnd, dit en medlem kan vända sig om hennes församlingsledning agerar vårdslöst.
[ Rolands föräldrar uteslöts när mamman blev gravid ]
Jag håller givetvis med Piensoho om att det måste finnas nåd också för pastorer. Men det räcker inte med en broderskram och hurtfriska ord om att det här blev visst tokigt, men nu får vi ta nya tag. När det gått fel krävs ordentliga försoningsprocesser.
Detta är försoningens väg: Uppriktig ånger och ett genuint försök att laga det som kan repareras
Sådana börjar alltid med att de som drabbats – de verkliga offren – får ge sin bild av vad som hänt. Den berättelsen måste ledarskapet lyssna till, sedan behöver de visa att de tar vad de hört på allvar genom att de försöker läka det som brustit. Det kan handla om att ta tillbaka hårda ord, omvärdera destruktiv förkunnelse eller helt enkelt be om förlåtelse.
Detta är försoningens väg: Uppriktig ånger och ett genuint försök att laga det som kan repareras. Det kostar på att gå den här vägen, men det är den väg vi kristna är kallade att gå när relationer har gått sönder.
Här finns det läkedom och nåd, också för pastorer. Men det är ingen billig nåd.
[ Niklas Piensoho svarar: Inga kollegor bemöter övergrepp med en axelryckning ]
