“Varför är berättelser om zombier så vanliga just nu, och varför har skräcken som genre ett sådant järngrepp om populärkulturen för både vuxna och barn”, det frågar sig författaren och journalisten Carolina Klintefelt i sin kulturessä.
Min värsta skräckupplevelse som barn var en enda rad i Mio, min Mio. Den lyder: “Men det var inte en hand. Det var en klo av järn.”
Fortfarande går en rysning genom min kropp när jag läser den raden. Den rymmer det som är den djupaste fasan av alla: att någon inte är vad den utger sig för att vara. Att den jag litar på i stället vill mig illa. Mio, som vågar tillitens språng och sträcker ut sin hand för att ta emot den utlovade hjälpen, blir grundlurad. I stället för att få hjälp möter han sin fiende, riddar Kato.
I dag är skräckhistorier något helt annat. Barn ser filmer och läser böcker om vampyrer, häxor och – den värsta av de värsta – zombier. För egen del tycker jag att zombier är ett av mänsklighetens värsta fantasifoster. Jag undviker allt som har med dem att göra, men eftersom populärkulturen är så fullspäckad av dem går de ju tyvärr inte att undgå helt och hållet.
Kanske är det den som frivilligt låter sig bitas eller smittas av zombien som är den enda som kan befria den?
För några år sedan – på den tiden då man fortfarande gick på bio obekymrat – råkade jag se trailern till filmen The Girl With All the Gifts. Eftersom jag jobbat så hårt på att undvika zombier var jag okunnig om historien. Den vänliga lärarinnan till några barn som satt fastbundna med genomskinliga masker för ansiktena fick en uppläxning av en kollega. Han drog upp skjortärmen, slickade sig på armen och tog av masken på den lilla flicka som lärarinnan hade berört i en gest av ömhet. Genast kastade sig flickan framåt och försökte bita i hans arm.
Ingen särskilt farlig scen i sig – inget blod, inget kladd eller äckel. Men över mig, som var oförberedd, kom samma fasa som jag känner av den där raden i Mio, min Mio. Flickan var något annat än det hon såg ut att vara. Ett oskyldigt barn, någon att lita på, att visa ömhet mot, visade sig vara ett blodtörstigt monster.
Varför är berättelser om zombier så vanliga just nu, och varför har skräcken som genre ett sådant järngrepp om populärkulturen för både vuxna och barn? Det finns förstås massor av svar på det. Oroliga tider kräver att vi bearbetar våra rädslor på ett kontrollerat sätt. Ökad kommersialisering av kulturen gör att det som säljer mest tränger ut det andra och att fler vill vara med på cash-tåget. Idéer föder idéer, och som man umgås blir man lik. Med mera.
[ Lisebergs vd: Det är vår uppgift att göra nöje av skräck ]
Ändå är jag fortfarande så särdeles illa berörd av just zombier. Häxor är häxor och vampyrer är vampyrer. Men zombier är människor – jo, de är faktiskt det! Förmonstrade människor. Eller förfrämligade? De har blivit bitna av någon annan stackars zombie. Eller de har smittats av ett zombievirus. De kan inte rå för vad de är, att de har blivit vidriga. Genom att de har blivit monster har de också förlorat sin mänsklighet, och därmed sina rättigheter som människor. De har förlorat sin personlighet, sin integritet, sin värdighet, och de går genom tillvaron utan någon som helst medvetenhet, blint styrda av sin blodtörst. Allt de kan göra är att dra med sig fler och fler i sitt eget förfall.
Och de som ännu inte har blivit bitna eller smittade kan bara göra en sak – döda dem. Det är inte så värst lätt eftersom zombierna redan är döda. Jag är inte särskilt insatt i metoderna för att döda en zombie, men jag har förstått att de kräver vissa rigorösa förutsättningar. Annars skramlar zombien bara ihop sig igen och fortsätter äta upp en. Tufft läge.
Vinnaren i Bonnier Carlsens manustävling år 2020 var “Det svarta regnet” av Stina Nilsson. Målgruppen är åldrarna 9-12 år. Boken är en dystopi som utmålar en framtid där samhället har kollapsat och återgått till ett slags självhushållskultur, där bilarna spänns bakom en häst eftersom det inte går att få tag i bensin och där en gammal shoppingvagn är ett mytiskt föremål från den tid då människor kunde hämta mat i hyllor. I denna dystra miljö drabbar en smitta de vuxna. Huvudpersonen i boken, 12-åriga Liv, får se först sin pappa och sedan sin mamma duka under för smittan. Inte nog med att hon måste ta hand om sin lillasyster själv, hon ser dessutom sina föräldrar förvandlas till zombieliknande monster, och den enda utvägen för att rädda sig själv och sin syster är att döda föräldrarna.
Visst har det länge varit gängse i barnkulturen att barnhjältarna är föräldralösa av en eller annan anledning – det är som om inget riktigt äventyr kan äga rum så länge det finns en trygg famn att återvända till. Men nog är det en upptrappning från att vara föräldralös till att bli sina egna föräldrars baneman?
Det händer något med oss när vi gör om andra människor till Någon Annan, någon som är ett monster, som det är okej att döda – och inte bara okej, utan nödvändigt, ja rätt. Retoriken ekar genom historien. I vår egen tid drar vi upp nationsgränser med taggtråd och järnstolpar. Likheterna med hur fiktiva människor försvarar sig mot fiktiva zombier är skrämmande. En människa som upphör att vara människa förlorar sin värdighet, sin integritet, sina rättigheter som människa. Vi misstänker den andre för att vilja oss illa. Komma för att äta upp oss och sluka allt vi har kärt. Vi kan inte lite på någon, längre. Barn kan inte ens lita på sina egna föräldrar.
En nära vän som är samtalsterapeut har under de senaste veckorna delat tankar på temat “tillit” på sin Instaprofil. En formulering som fastat hos mig är att tillit handlar om att göra någonting som är viktigt för en själv sårbart för någon annan. Jag minns också en formulering från en av mina lärare i teologi, då handlade det om tilliten till Gud: att tillit väcks som ett naturligt gensvar på den andres egenskaper.
[ Carolina Klintefelt: Jag plöjer fantasy för unga läsare ]
I en värld där andra är främlingar och monster finns inget utrymme att pröva den andres egenskaper för att se om tillit kan väckas. Där zombies rör sig är det aldrig en fråga om ifall det är rätt eller fel att döda. Ingen ifrågasätter den icke-smittade människans rättigheter framför zombiens. Men om det zombien gör är att döda människor, och om zombien själv fortfarande egentligen är en människa, så är det ju inget annat än ett krig mellan två likar. Människan som dödar zombien dödar faktiskt en annan människa, om än en som är förfrämligad, förmonstrad. Vem är då monstret?
Mio möter sin fiende riddar Kato i hans egen borg. Men när striden är över blottar riddar Kato själv sin barm och ber om att få dö. Stenhjärtat i hans bröst har skavt så länge där inne, säger han. Till och med den som är ond är medveten om och lider av sin egen ondska. Riddar Kato går från att ha varit en ensidig skräckfigur till att i sin sista stund återerövra sin värdighet genom en bekännelse. Döden kan han inte undvika på det sättet – ens handlingar får trots allt konsekvenser – men det finns saker som är värre än döden. För “Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sig själv?” Orden är urgamla, citatet är från Jesus. Men de bär på en djup hemlighet.
Kanske är det den som frivilligt låter sig bitas eller smittas av zombien som är den enda som kan befria den? Kanske är det den som betjänar sin fiende som besegrar den? Och kanske är det berättelser om dem som vågar tillitens väg som vår tid behöver, mer än den om skräck och monster. Då blir tilliten den bro som går över taggtråden.
Om människor och monster egentligen är samma sak. Då är det bara vad vi väljer att göra som är skillnaden.
