Det tycks bli allt viktigare att lyfta fram just sin traditions unika särart än att sträva efter kristen enhet. Ibland låter det nästan som att det är viktigare att vara lutheran, baptist eller pentekostal än att vara kristen. Det skriver kyrkohistorikern Joel Halldorf i sin kulturessä.
Ekumeniken har gått i stå och avstånden mellan kyrkorna ökar. Medan 1900-talet präglades av ivriga enhetssträvanden talar forskarna nu om en ”ekumenisk vinter”. Efter ett sekel av dialog och närmanden har vindarna vänt.
På 1960-talet var den lutherske teologen Georg Lindbeck observatör under Andra Vatikankonciliet. Då begärde en fransk biskop, Léon Elchinger, ordet och påpekade att den Katolska kyrkan hade mycket att lära av protestanterna när det gäller förhållandet mellan tro och rättfärdiggörelse. De andra katolska prästerna nickade i sina bänkar; ingen verkade upprörd över biskopens ord. Lindbeck tittade sig häpet omkring, sedan började tårarna rinna längs hans kinder. Efter nästan fem hundra års konflikter och till och med krig i de olika kyrkornas namn fanns nu en anda av broderskap och försoning.
Under de följande årtiondena utvecklades dialogen, och när kyrkorna på 1980-talet formulerade sig gemensamt kring dop, nattvard och synen på ämbetet i det så kallade BEM-dokumentet hoppades många att vägen till kyrkans enhet låg öppen. Men på 1990-talet började kyligare vindar blåsa, och i dag betonar allt fler sin traditions unika särart. Ibland låter det nästan som att det är viktigare att vara lutheran, baptist eller pentekostal än att vara kristen.
[ Pingstvän och katolik i fortsatt kamp för ekumenisk enhet ]
För en tid sedan mötte jag en svenskkyrklig teolog som berättade att han lämnat sina uppdrag när han fick höra att uppgiften nu var att formulera Svenska kyrkans evangelisk-lutherska identitet: “Jag är mer intresserad av vad det betyder att kyrkan är kristen än att hon är luthersk”, kommenterade han lakoniskt. Samtidigt som denna nykonfessionella våg sveper över kyrkoledningarna, präglas ekumeniska dialoger alltmer av rutinmässig artighet snarare än nyfikenhet.
Varifrån ska den kraft som kan förnya den ekumeniska rörelsen mot enhet komma? Kanske underifrån? Så var det redan under 1900-talet. Kyrkornas ledare drevs då framåt av entusiastiska lekmannarörelser. I biskop Jonas Jonsons personligt hållna bok om livet i den ekumeniska rörelsen, “Vänner kallar jag er”, är ett genomgående tema hur gräsrotsrörelser fungerar som olja i de kyrkliga strukturernas maskineri. Även i dag finns den ekumeniska energin ofta i lekmannarörelser som Taizé, Focolare-rörelsen, Franciskus tredje orden och karismatiska förnyelserörelser. Och här står levd spiritualitet snarare än lärd teologi i centrum. Det vill säga, man är mer intresserad av att be, fira gudstjänst och betjäna världen tillsammans än att reda ut teologiska spörsmål.
[ Sveriges kristna råd satsar på receptiv ekumenik ]
Det är en ekumenik som utgår från det delade livet. Forskare beskriver ibland detta som receptiv ekumenik. Här ligger fokus på att lära av varandra, inklusive varandras praktiker och spiritualitet. Ödmjukhet är ett kännetecken för den här ekumeniken, genom att man inte bara lyfter fram sitt samfunds förträfflighet utan också vågar tala öppet om bristerna.
Sara Gehlin, lektor vid Enskilda Högskolan Stockholm, och en av Sveriges ledande ekumenikforskare, skriver: “En viktig utgångspunkt i den receptiva ekumeniken är att andra traditioner kan bidra till helande av de brister som finns i den egna kyrkans liv. Det förutsätter i sin tur en beredskap att visa fram svagheter istället för styrkor. Mot denna bakgrund har receptiv ekumenik infört en metod som sänker garden i polariserade debatter. Samtidigt har den introducerat ett sätt att, utan kompromisser med den egna traditionen, låta den egna kyrkans liv berikas av andra.” (Svensk Kyrkotidning, nr 10/2020)
Men hur ser kyrkoledningar, präster och pastorer på den här utvecklingen?
Jag tror det är detta många vanliga medlemmar i kyrkorna har upptäckt. De inser att evangeliets bredd är större än det egna samfundet, och upptäcker därför att de kan berikas av att inte bara möta utan även aktivt ta del av rikedomen i andra kyrkor än den där de står som medlemmar. I sin avhandling “Kyrka i nytt landskap” skriver stockholmsbiskopen Andreas Holmberg om hur “pankristna gemenskaper” växer fram i dagens Sverige. Beteckningen syftar på gemenskaper som formas av kristna med bakgrund i olika samfund, men där man inte kräver att någon ska förneka eller överge sin kyrkliga bakgrund. Den pankristna gemenskapen står inte i motsats till de gamla samfundsstrukturerna, men begränsas inte heller av dem. De uppstår i församlingarna och i skarvarna mellan dem. Här formas, fortsätter Holmberg, hybrida identiteter genom att olika traditioner hålls samman i människors liv och deras gemenskaper. Holmberg hittar exempel i en rad svenskkyrkliga stadsförsamlingar, men ingen som känner en större frikyrklig församling kan undgå att se det.
Om det då är så att de olika tonarterna, när de förenas, faktiskt formar en vacker kör – borde vi inte lyssna på den?
Våra församlingar är inte så homogena som de en gång var, utan här lever en rad spiritualiteter och fromhetsuttryck tillsammans och sida vid sida. Den enhet som teologerna inte lyckades förhandla fram växer nu i stället underifrån, genom lekfolket och i det levda kristna livet. Men hur ser kyrkoledningar, präster och pastorer på den här utvecklingen? Betraktar de rörligheten som ett hot mot samfundsidentiteten, eller kan de bejaka det liv som faktiskt blomstrar? Utan tvekan utmanar de här rörelserna det kontrollbehov som är en frestelse för de flesta av oss. Därför kräver det som sker språk, så att vi kan förstå det bättre.
[ Stanley Sjöberg: Gud är större än våra kristna samfund ]
För mig har den främsta metaforen blivit katedralen: Den stora kyrkan med väldiga valv som pekar mot himlen. I min hemstad rymmer Linköpings domkyrka en levande församling samtidigt som den står öppen för hela kyrkans bredd. Här finns storslagna historiska konstverk som vittnar om sin tids fromhet, men också en nutida meditationsvandring kring Frälsarkransen – Via sacra. Dessutom har det uppstått enkla böneplatser genom att migranter från Mellanöstern fyllt några av kyrkans nischer med bilder av Jesus, diverse profeter och släktingar som man ber för. Katedralen är en bild av kyrkan som en enda, och samtidigt präglad av en myllrande mångfald. Här och var flyter delarna samman, för när vi rör oss i rummet uppstår möten och gemenskaper, och vi utbyter gåvor med varandra. En del säger att det inte borde gå, för vi är ju för olika. De tycker att var och en borde hålla sig i sitt hörn och bara sjunga i sin tonart. Ändå möts vi och ibland börjar vi till och med att sjunga tillsammans. Och om det då är så att de olika tonarterna, när de förenas, faktiskt formar en vacker kör – borde vi inte lyssna på den? Borde inte den sången vägleda ekumeniken, och visa kyrkan vägen mot enhet?
[ Rekord när Höstmötet flyttade från Bjärka-Säby till domkyrkan ]
