I en exklusiv kulturdebattartikel beskriver riksdagsmannen Jakob Forssmed om sitt besök på klostret på Kumlaanstalten och sin besvikelse över att klostret nu tvingats lägga ner.
“För de intagna som inte längre får den chansen, nu när klostret har stängt, har något gått förlorat. Men också för oss alla”, skriver han.
“Klostret på Kumla tvingas stänga”. Rubriken förflyttade mig drygt 15 år tillbaka i tiden: Dåvarande partiledare Göran Hägglund och jag hade hört talas om något så märkligt som ett kloster innanför fängelsemurarna. I Sverige. Att urgamla kristna praktiker beretts plats i en rättsvårdande myndighet i vårt starkt sekulariserade land. Vi ville se detta med egna ögon.
Det kalla glaset, betongen, stålet, taggtråden. Kumlaanstaltens inslussningsprocess gjorde oss ytterst medvetna om inkapaciteringen. Och innanför fanns klosterbyggnaden som ytterligare ett lager av avskildhet från yttervärlden – en total institution inuti en annan. Där mötte vi intagna dömda till långa fängelsestraff, skyldiga till grova brott.
[ Fängelseklostret i Kumla läggs hastigt ner ]
Tiden med pandemin har kastat ljus över isoleringens gissel, men dessa fångar hade alltså ansökt om 30 dagars tystnad och avskildhet. Ingen tv. Inget internet. Inga tidningar. Bara tystnaden – och några samtal med en retreatledare.
Klosterkön var lång, trots att det som väntade fångarna inbegrep en smärtsam självkonfrontation. De beskrev en process – en klosterväg – där masker föll av. Tiden i tystnad medförde ett plågsamt möte med handlingar de utfört som sårat, skändat och skadat.
Men de fick också en ram, ett sammanhang, ett språk för sin samvetsrannsakan. Med ritualer som utgjorde ledstänger på vägen: bekännelsebrev som ceremoniellt brändes upp. Kors på vilka fångarna symboliskt spikades. Mässan. I en vetenskaplig utvärdering av klosterverksamheten beskrevs dessa processer för hur “stenhjärtan ska bli kött” som att fångarna mötte mörker, men också kärlek – och mot slutet inte sällan hopp.
För många har det via klostervägen blivit möjligt att se sig själv i ett nytt ljus, som värdefulla bortom sina gärningar. Men en, enligt utvärderingen, viktig förutsättning är ansvarstagande – för sina handlingar, för sitt liv, sin situation och sin andlighet. Omvänt beskrivs det som svårt att fullfölja vistelsen på klostret “ … utan ett ordentligt ansvarstagande, där man fortfarande skyller ifrån sig…//…Att man fastnar i att det alltid är någon annans fel.”
Jag minns hur en intagen frågade mig: “Har du varit på tyst retreat någon gång”? Jag svarade jakande, men tillade, lätt förläget, att det handlade om en kort dygnsretreat. Den var i stort sett meningslös, fick jag veta av denne brottsling som nu underkastat sig hårda regler för att utan distraktion vända sig inåt i rannsakan – och utåt mot något större: “Det är först efter sju dagar det börjar hända något.”
Straff får inte reduceras till att enbart syfta till att avskräcka från brott eller förhindra brott att begås under inlåsningen. Straffet har ett vidare syfte: att söka återställa den balans som skadas när någon begår en illgärning mot en annan.
När ett rättvist straff döms ut och avtjänas återupprättas offret: det offentliga tydliggör via rättsväsendet att offrets värdighet som människa medför att brott mot henne måste beivras. Men brottslingen upprättas också ur ett samhälleligt perspektiv när brottet via straffet sonas, och denne åter kan bli en del av samhällslivet.
När den skyldige genom ett rättvist straff tar eller får ta ansvar för sina handlingar bekräftas denne också som moralisk varelse och inte som en produkt av omständigheter.
[ Överfulla fängelser riskerar tränga ut andlig vård ]
Men klostervägen ger, om man får tro fångarnas beskrivning, ytterligare en dimension av straffet som de avtjänade. En personlig dimension, som knappast kan tvingas fram, tillförs den samhälleliga. Mötet med sina handlingar, erkännandet av skuld, men också tydliggörandet av människovärde öppnar möjligheter att träda in på en på en annan väg. Som en av fångarna sa till mig: “För första gången i mitt liv tycker jag om mig själv”.
Och samma händer som hade tvingat, rånat och brukat hänsynslöst våld tvättade nu andras fötter. För som en del av klostermånaden gjorde fångarna just det. Tvättade varandras fötter.
Dessa tidigare förövare valde att frivilligt betjäna på ett sätt de flesta skulle rygga tillbaka inför. Att göra något för andra från den lägsta av positioner.
En fysisk handling, och en flertusenårig kristen symbolik och praktik, blev ett märkligt konkret redskap för att söka byta riktning i livet och få en ny syn på sig själv.
I den utvärdering som Kriminalvården lät forskare inom kriminologi, religionspsykologi och psykisk folkhälsa göra beskrivs klostervistelsen av både personal och intagna just som en möjlighet till en ny väg i tillvaron. Vid sidan av att intagna efter vistelsen fungerade bättre i den ordinarie verksamheten och i sina relationer.
Detta ligger i linje med den forskning som refereras i utvärderingen, om att brottslingar genom någon form av tro kan finna en annan väg och en ny identitet. Fängelsevistelsen får ett syfte och en mening.
Det är inte överraskande. Forskning om hälsa och välmående visar att en fungerande livsåskådning, gärna i gemenskap, har betydelse för hälsan och är en skyddsfaktor mot psykisk ohälsa. Men i det sekulariserade Sverige uppmärksammas sådant sällan.
I Kumlas klosterverksamhet har inte syftet varit att fångarna ska bli troende, men språkbruk och övningar från kristen tradition har använts för att ge möjlighet att utveckla en existentiell världsbild.
För de intagna som inte längre får den chansen, nu när klostret har stängt, har något gått förlorat. Men också för oss alla. Klostret var en stark symbol: några fångar i ett litet kloster i en anstalts inre tvättade varandras fötter som en oväntad motkraft i en värld där hat, likgiltighet och egoism alltför lätt tycks flyta ut i samhällskroppens kapillärer.
Därför var det något som förmörkades i bredare mening när Kumlaklostret gick i graven och någon återuppståndelse inte är i sikte. Det som satts under skäppa var en liten hoppets fyrbåk som burit bud om att det går att rannsaka sig själv, att sona och se sitt brott sonat, och finna – välja – en annan väg.
[ Martin Schibbye: ”Fängelsekyrkan” betydde mycket ]
Som utmanade oss kring frågor om vilket samhälle vi vill ha. Finns det plats för en andra chans? Finns det rum för förlåtelse och försoning när vi vill göra bättre i en tid som tycks allt mer präglad av oförsonlighet? Var övar vi oss i att se oss själva och varandra i – och med – det friska ögat?
Även bristen på denna typ av utrymme bör hamna under lupp när Kumlas klosterverksamhet blivit offer för Kriminalvårdens skriande platsbrist.
Jakob Forssmed, riksdagsledamot (KD)
