Kultur

Recension: Ett enhetens och hoppets tecken, men hur ser vägen framåt ut?

Stig Öberg har läst Sten-Gunnar Hedins och Anders Arborelius bok “Gud är kärlek - Fader, Son och Ande”

Titel: Gud är kärlek – Fader, Son och Ande

Författare: Anders Arborelius och Sten-Gunnar Hedin

Förlag: Libris

Sidor: 346

Genre: Teologi

Det måste vara världsunikt att en pingstpastor och en katolsk biskop – tillika en av den världsvida Katolska kyrkans 215 kardinaler – skriver böcker tillsammans! Deras senaste, om Gud som Fadern, har nu publicerats.

Karmelitmunken Anders Arborelius, som blev biskop och kardinal, och evangelisten från pingstbibelskolan i Rusksele, som blev “pingstbiskop”, har funnit varandra i ett stort uppdrag. Genom sina böcker vittnar de och undervisar om sin och sina kyrkors gemensamma tro på den treenige Guden. Samlingsvolymen Gud är kärlek – Fader son och ande är “ett enhetens och hoppets tecken” och en “solid grund att bygga den kyrka om vilken Jesus bad till sin Fader att hon skulle ‘bli ett… liksom vi är ett’”. Ett så mäktigt omdöme ger Peter Halldorf Arborelius och Hedins bok i sitt förord.

Författarnas gemensamma bokskrivande har sina rötter i den officiella dialog som inleddes mellan Pingströrelsen och den Katolska kyrkan år 2003. Samma år skrev de tillsammans den uppmärksammade och omdebatterade artikeln Jesusmanifestet i Svenska Dagbladet. Deras första bok utgavs år 2003, också den med titeln Jesusmanifestet. Den andra, Gud här och nu, som handlar om Anden, kom år 2008. Nu är triptyken färdigmålad i och med den tredje delen, Fadern.

Pingstpastorn och kardinalen ger läsaren en livlig, tydlig och personligt färgad proklamation av Kyrkans grunddogm – tron på en treenig Gud. I sitt enda gemensamma avsnitt i boken, under rubriken Att våga följa, skriver de att “den enhet som i dag är i vardande mellan kristna” inte förutsätter total samsyn. De försöker inte “skriva ihop sig”. Under gemensamma rubriker, var för sig, tar de sig an viktiga områden i gudsbilden. Kardinalen ofta lite stramt och kortfattat, pingstpastorn något mer vidlyftigt och ordrikt. Bådas framställningar lyser av fromhet och förankras ständigt i bibeltexter.

Arborelius katolska mariologi och nattvardssyn kommer till synes i vissa av hans texter. Hedin ger i en del av sina avsnitt uttryck för en utpräglad pentekostal pneumatologi. Skillnaderna finns där okommenterade. Båda författarna lyfter fram sin egen kyrkas traditioner och tro men utan minsta tecken på att vilja polemisera. Genom sitt sätt att enkelt, tydligt och kunnigt vandra genom Bibelns många och ibland svårtydda utsagor om Gud gestaltar de syftet med sitt gemensamma författarskap: Att visa att det går “att finna en väg ut ur ofruktbara motsättningar och polariseringar” och att den enhet “som världen väntar på, inte är långt borta”.

Författarna, verksamma i kyrkor som till synes ligger långt från varandra, ser en enhet i vardande bland kristna. Deras oförställt öppna och entusiastiska syn på denna enhets möjligheter upplever jag som mycket smittsam. Vad kunde hända, undrar jag, om boken Gud är kärlek skulle bli allmänt läst och ivrigt studerad av många och i våra kyrkors ekumeniska sammanhang.

Boken är, med sina ständiga bibelreferenser, i bästa bemärkelse en Lectio Divina. Men när jag läst dess innerliga vägledning i många frågor kring tron på Gud som Fader, Son och Ande önskar jag att den hade mynnat ut i ett samtal mellan kardinalen och pingstpastorn där de gemensamt lyft fram konkreta och praktiska vägar i sin gudagivna vision.

Fler artiklar för dig