Knutbydramat är vid sidan av Palmemordet det rättsfall som engagerat svenska folket allra mest. Otaliga filmer, böcker och dokumentärer har skapats utifrån händelserna i den uppländska sekten.
Finns det då verkligen ett behov av en dramaserie till? Ja, kanske. Men det är inte lätt att tillföra något nytt i en berättelse som redan skildrats så många gånger tidigare. Cmores och TV4:s storsatsning “Knutby” försöker. Men problemet är att man inte litar på grundberättelsen utan vill krydda med egna händelser.
[ Knutby blir tv-serie med Alba August som barnflicka ]
I inledningen av varje avsnitt konstateras i en textruta att karaktärerna i serien fått nya namn samt att många händelser är fiktiva. Man skriver att detta är av “hänsyn till de verkliga personerna”.
Denna hänsyn är för mig svårbegriplig då det blir omöjligt för tittarna att urskilja vad som baserats på verkliga händelser och inte. Samma problematik återfanns i Jonas Bonniers Knutby-roman från 2019 som delvis ligger till grund för filmatiseringen.
Regissören till “Knutby” Goran Kapetanovic har sagt att hans ambition är att ge kött och blod åt människorna i sekten. Man ska komma nära och förstå mer av dem och av deras tro och jag tycker i stora stycken att han lyckas. Det finns en respekt i hur gudstron skildras och med hjälp av storartade skådespelarinsatser, inte minst av Alba August (barnflickan) och Aliette Opheim (Kristi brud), ges en trovärdig skildring av den starka gemenskapen och kraften i tron.
[ Blandad kritik när Knutbyserien har premiär ]
För den som är van vid kristna sammanhang finns dock fortfarande en del att anmärka på. Någon borde instifta ett filmpris till den som lyckas skildra lovsång på film på ett åtminstone lite mer naturligt sätt. Och det var nog knappast “Närmare Gud till dig” som den verkliga Knutbyförsamlingen sjöng. Samma okunskap om detaljerna återkommer när det gäller uråldriga översättningar av bönen Fader vår samt olika högkyrkliga attribut som hade varit främmande i den verkliga Knutbykontexten. Men allt detta är mindre detaljer.
På det stora hela kommer faktiskt “Knutby” närmare trons kärna än många andra skildringar. På så vis har Kapetanovic lyckats.
Men just därför blir också hybriden mellan fiktion och fakta en cocktail som omkullkastar de goda intentionerna. När inskrivna dramatiska scener (inte sällan med sexuella inslag) adderas till berättelsen, bidrar de till just den mytbildning och exotifiering man säger sig vilja undvika.
“Knutby” är spännande, välgjord och välspelad och man kommer nära karaktärernas inre på ett imponerande sätt. Men grundberättelsen är tillräckligt dramatisk i sig själv - utan effektsökande tillägg. Nu exponerar man sig i stället för kritiken att bara vilja göra underhållning av tragedin.
