“Oavsett hur mycket vi har så menar vi att BNP bör gå upp och köpkraften öka, trots att vi vet detta är ett recept för att uttömma jordens resurser”, skriver Joel Halldorf och menar att den andliga synen på utveckling i stället är vägen framåt.
Under fredagen nådde den pilgrimsvandring som letts av diakonen Annika Spalde fram till Glasgow och FN:s klimatkonferens. Det är över tre månader sedan de utgick från Pilgrimscentrum i Vadstena, i ett försök att genom en klassisk kristen praktik – pilgrimsvandringen – uppmuntra världens politiker att agera för klimatet. Men vad betyder egentligen religion och andlighet för vår tids stora ödesfråga?
I Karl Marx efterföljd har religion betraktats som eskapism: Fåfänga försök att fly konkreta problem. I debatten beskrivs andlighet därför som något världsfrånvänt och mer inriktat på himmelska belöningar än jordisk rättvisa: “You get pie in the sky when you die!”
Men studerar man historien upptäcker man att otaliga sociala proteströrelser haft starka kopplingar till kyrkor. Hit hör kampen mot slaveriet på 1700-talet, arbetet för demokrati under 1800-talet, fredsrörelsen i början av 1900-talet och medborgarrättsrörelsen på 1950-talet.
I alla dessa rörelser var det andliga eller religiösa insikter som motiverade människor att engagera sig politiskt. Kväkarnas betoning på alla människors värde och värdighet gav näring åt kampen mot slaveriet, idén om det allmänna prästadömet låg bakom frikyrkornas demokratiska insats och Martin Luther King hämtade kraft från Bibeln under medborgarrättsrörelsen.
Det är inspirerande historier, men hur kan något liknande se ut i vår tid? Och särskilt då när det kommer till vår tids mest brännande politiska fråga: Den om klimat och miljö.
[ De pilgrimsvandrar i 200 mil för klimatet ]
Här finns redan en rad betydelsefulla folkrörelser – en av de viktigaste är “Fridays for Future” med Greta Thunberg som förgrundsgestalt. De bidrar till kunskap och medvetenheten om miljöproblemen. Men tyvärr fortsätter utsläppen att öka och FN:s senaste IPCC-rapport visar tydligt att omställningen går för långsamt. Vilket bidrag kan då kyrkor och religiösa grupper ge till den här kampen?
Arbetet mot klimatförändringar har flera dimensioner. Det kommer krävas såväl tekniska omställningar som politiska beslut. Men det finns ett avgörande, underliggande problem som försvårar kampen. Det är att vi, både som individer och som samhälle, bara verkar kunna tänka på utveckling och framsteg i materiella termer. Alltså som tillväxt. Följden är att vi förstår utveckling som en växande hög med allt fler och dyrare prylar.
När det gäller grupper som har väldigt lite resurser är ekonomisk tillväxt positivt, eftersom det lyfter människor ur akut fattigdom. Problemet är att vi använder det här måttet generellt, det vill säga också i relation till rika individer och länder. Oavsett hur mycket vi har så menar vi att BNP bör gå upp och köpkraften öka, trots att vi vet detta är ett recept för att uttömma jordens resurser.
Ännu märkligare blir om vi påminner oss om något som de flesta av oss vet, nämligen att fler prylar faktiskt inte gör oss lyckligare. Tacksamhet, närvaro, skönhet, frid och glädje är betydligt mer värt – men inget av detta kan köpas för pengar.
Här närmar vi oss pudelns kärna. Vi behöver helt enkelt lära oss att tala om det goda livet i mer kvalitativa termer och det är just detta som kyrkan och andra religiösa traditioner kan bidra med.
Religionerna kan hjälpa oss att skifta fokus från det kvantitativa – hur mycket saker vi har – till det kvalitativa: Hur vi relaterar till allt det som vi har. För alla de stora religiösa traditionerna bär på insikten om att det finns värden som är större än de materiella. Alla uppmuntrar oss att odla dygder som tacksamhet, förnöjsamhet, solidaritet, närvaro i nuet och en förmåga att se och uppskatta de små tingens skönhet.
[ Vi är inte i närheten av att vara så oroliga för klimatet som vi borde vara ]
Det är hitåt vi behöver röra oss, både som personer och samhälle. Vi kan inte fortsätta att samla prylar, men det betyder inte att vi ska stå stilla eller gå tillbaka.
Det finns en annan riktning än mer och mer, och det är: Djupare ner.
Martin Lönnebo sätter ord på detta i sin senaste bok “Livets farkost”, där han beskriver läget på jorden så här:
“Farkosten är nu i stor nöd. Hoten är många, kända och okända. Det värsta är att vi, många av passagerarna och besättningen, håller på att försumma våra själar och så förstöra vår egen karta och kompass. Farkostens klimat- och reningssystem fungerar allt sämre.”
Vi måste hålla samman kropp och själ, och för det behöver vi en folkrörelse som gör andlighet till en del av det politiska samtalet. En andlig klimatrörelse som likt 1800-talets kamp mot slaveriet och 1950-talets medborgarrättsrörelse skapar en syntes mellan det andliga och det politiska i syfte att lösa vår tids ödesfrågor.
Då blir religion inte en flykt från problemen, utan ett sätt att komma åt dess rot: Vår ambition att ständigt expandera och vilja ha mer. För så länge vi bara kan mäta utveckling i termer av BNP och löneökning kommer det vara omöjligt att ställa om från ett samhälle som är helt inställt mot materiell expansion till något mer hållbart.
“Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men får betala med sin själ,” som Jesus sa. Insikten om att inre djup är viktigare än yttre överflöd handlar inte om eskapism, utan är fundamental för att vi som samhälle ska kunna ställa om kompassnålen och ta ut en ny kurs.
[ Joel Halldorf: Bäddat för narcissistiska ledare i svenska frikyrkor ]
Vi behöver en ny social och politisk folkrörelse: En rörelse som följer i spåren av de som kämpat mot slaveri och förtryck, och för demokrati och rättvisa. Men denna gång en rörelse som hjälper oss att lyfta blicken bortom det materiella. För bara så kan vi bryta den tillväxthysteriska dödsdans som i dag driver oss mot klimatkaos och i värsta fall en ekologisk kollaps.
