“Kejsarn av Portugallien” är en vågdal av himlastormande glädje och avgrundsdjup smärta. Den svindlande känslan fångas väl i en vacker föreställning på Göteborgs stadsteater. Att föräldraskapet gör Jan i Skrolycka till en ny människa tolkas storartat av Fredrik Evers. Han som inte ville bli far bönfaller Gud att beskydda dottern.
Selma Lagerlöfs berättelse om faderskärlek, fattigdomens höga pris och galenskap nyinviger Göteborgs stadsteater efter pandemi och ombyggnation. “Kejsarn av Portugallien” är ett angeläget och komplext drama som sällan sätts upp. Därför är det extra välkommet att det nu står på teaterrepertoaren.
Det är oväntat och samtidigt befriande att regissören Pontus Stenshäll med bakgrund inom experimentell friteater inte moderniserat denna klassiker. Klokt nog litar han på att publiken ändå kan dra paralleller till hur föräldrar i dag både kan lyfta och begära för mycket av ett barn och vilket trauma psykisk ohälsa är.
[ Selma Lagerlöfs Jerusalemfarare i nytt ljus ]
Men självfallet vill Stenshäll sätta sitt kännemärke på berättelsen. Han har lagt till egen text, däribland en monolog om kärlekens väsen, och skapat en musikalisk inramning som andas skillingtryck och lite blues. En trio med Daniel Lemma i spetsen framför sångerna.
Ibland låter regissören skådespelare berätta delar av handlingen i direkt publiktilltal. Ett stilgrepp som ofta känns lite som en nödlösning. Denna gång rubbar det dock inte helheten. Ensemblespelet är berömvärt och väl sammanhållet. Jans maka Kattrina gestaltas utmärkt av Marie Delleskog och Eline Höyer gör en fin tolkning av Klara Fina som vuxen.
Fredrik Evers i huvudrollen känns helt rätt. Föreställningen griper direkt tag när han våndas inför tanken att bli far. Han tror att det ska påverka äktenskapet negativt och att barnskriken ska störa harmonin i hemmet. Men när Jan håller det nyfödda barnet i sin famn är han som förvandlad. Han döper dottern efter solen och de blir de bästa av vänner. Leker, läser och upptäcker världen tillsammans. Jan känner att ingenting kan bryta bandet mellan dem.
[ Kidnappningen av frikyrklige Uppsalastudenten blir teater ]
Länge lever familjen rofyllt i sitt hem – visserligen är det litet och där drar kallt – men ändå är det närmast underbart nu när Klara Fina finns tycker Jan. Scenografin visar torpet som en värmekälla i det stora blå som är världen. Via infällda ramar flyttas handlingen till blommande ängar, kyrkan mitt i byn och en isande kall sjö.
Så inträffar katastrofen. Familjen riskerar att mista torpet Jan själv byggt och marken det står på. ” Utan ett hem känner man sig inte som en människa” säger Kattrina och vrider hjälplöst sina händer. När maken klandrar henne för att de även har en skuld till handlaren utbrister hon “Vi måste ju ha mat “.
Klara Fina lovar då att hon ska fara in till stan och tjäna ihop pengarna de är skyldiga. Jans bröst fylls av tacksamhet – tänk att hon vill göra denna uppoffring för att de inte ska behöva gå från hus och hem.
[ Ellen Mattsson får Selma Lagerlöf-priset ]
Fokus i föreställningen läggs mer än vanligt på att människor föds in i fattigdom och misär och hur rikt folk vill avskärma sig från hjälpbehövande som knackar på dörrarna. “Men jag är ingen tiggare. Jag arbetar och gör rätt för mig. Som dräng är dock lönen skral ” säger Jan i Skrolycka. Stolt tackar han nej till gåvor från den välbärgade släkt han för första gången besöker. En visit vars syfte är att han ska få visa upp sitt vackra, kloka och förunderliga barn.
På samma vis vill han att byborna när de samlas i kyrkan ska se hans Klara Fina. Dottern bär en ny klänning sydd av ett tyg gårdfarihandlaren skänkt dem för att hon är en så ljuvlig flicka. Mötet med prosten efter gudstjänsten blir en kränkning. Han förmanar strängt Klara Fina. “Du ska inte förhäva dig och klä dig som vore du av rikemanssläkt utan veta din plats i samhället.”
I “Kejsarn av Portugallien” betonas att människor i utsatthet kan utföra handlingar som deras själ är emot. “Alla bor vi i längtans dalar” förklarar Klara Fina fångad i skoningslöst strålkastarljus när hon återvänder till hembygden för att ta farväl av sin far. Den skimrande röda klänningen har symboliskt bytts mot en ful blodröd kreation. Hon ser sliten ut och tycks ha blivit slagen.
I andra akten känns dramat tyvärr mindre angeläget även om Fredrik Evers lyckas ge resning åt Jans skapelse kejsaren av fantasiriket Portugallien. Men det är självfallet en svår utmaning att skildra den galenskap – psykos – som drabbar Jan. Verkligheten brister när han inser att skvallret är sant – Klara Fina är prostituerad. Till sist vill han inte leva längre.
Slutscenen är skruvad och plump och borde omarbetas. Men totalt sett är det här en klart sevärd föreställning som i grunden ställer frågan “Vad är kärlek? ”
---
Fakta: Om pjäsen
- Föreställning: Kejsarn av Portugallien efter Selma Lagerlöfs roman
- Scen: Göteborgs stadsteater.
- Regi och dramatisering: Pontus Stenshäll.
- I rollerna: Fredrik Evers, Marie Delleskog, Eline Höyer, Johan Friberg, Victoria Olmarker, Johan Hafezi med flera.
- Scenografi och kostym: Maja Kall.
- Ljusdesign: Max Mitle
- Speleman: Daniel Lemma.
- Kompositör: Simon Steensland.
---
