Titel: Men jag är van att bli hel igen
Författare: Bo Westin
Förlag: Tell it - Semnos (170 sidor)
Genre: Självbiografi
Denna självbiografi kan beskrivas som en stundtals kaosfylld men alltid välskriven livsberättelse i sällskap med psykisk ohälsa. Huvudpersonen Bo föds i mitten av förra seklet i ett strävsamt arbetarhem i övre Norrland, med en äldre bror och en yngre syster.
Som barn känner han sig ofta ensam och utanför. Skolan klaras galant och betygen är höga. Men ganska snart börjar saker hända.
I de tidiga tonåren blir situationen stundtals så pass problematisk att det resulterar i skolbyten och som 14-åring känns livet så tomt och besvärligt att det inte är värt att leva. Efter ett dramatiskt självmordsförsök är det dags för sex månaders psykiatrisk vård.
[ Göran Larsson: Jag har hjälpt så många men kunde inte hjälpa min egen son ]
Allt det som händer skildras på ett sätt som gör att läsaren känner sig delaktig. Allt är inte svart eller ens grått. Mycket är roligt, överraskande och spännande. Efterkrigstidens speciella atmosfär känns igen. Huvudpersonen är redan som barn en klok iakttagare av omvärlden. Biblioteket liksom frikyrkan är hans favoritplatser. I stringhyllan därhemma finns alltid ett par tre låneböcker.
Hans gudsrelation tar form redan i barndomen och han söker sig alldeles själv till gudstjänster i olika frikyrkor. Föräldrarna, särskilt mamman ogillar att han läser Bibeln och går till kyrkan men låter honom ändå följa med på ett sommarläger där han trivs med undervisningen och kompisarna. Allt berättas på ett känsligt, och för många läsare säkert igenkännande, sätt.
I bokens inledning och avslutning funderar Bo Westin över det som händer i vår tid och han gör det på ett insiktsfullt sätt, nästan som om han vore en professionell samhällsdebattör eller liknande. Liksom på köpet bjuder han slutligen på en roande skildring av livet i Storstockholms frikyrkliga församlingsmiljöer.
