“Jag är inte så lockad av att vara pentekostal och bocka av listan med de rätta identitetsmarkörerna. Däremot vill jag likt Lewi Pethrus vara pingstvän: En vän av pingstens Ande som försöker igenkänna Guds verk hur och var det än uppenbarar sig”, skriver Joel Halldorf i sin kulturessä inför pingsthelgen.
På oväntade vägar har jag fått två anteckningsböcker som tillhört Lewi Pethrus. De hör till det äldsta vi har från hans hand, och den ena rymmer dagboksanteckningar från år 1909. På första sidan skriver en 25-årig Pethrus om en väckelse han just upplevt i Skåne:
“Väckelsen har varit stilla och genomgripande. Jag tror att Gud kommit så stilla för att tillstoppa alla munnar, som vilja hålla före att Gud går för våldsamt fram i våra dagar. Guds Ande är mångsidig. Han brukar det sätt som lämpar sig för förhållandena. Halleluja!”
[ Joel Halldorf: Smärtsamt att min lojalitet ifrågasätts ]
När alla tänkte att pingstväckelsen var högljudd och stormig, då överraskade Gud genom att komma i den stilla susningen. Här ser Pethrus en gudomlig vishet som utmanar människans försök att kontrollera Anden. Att vara pingstvän handlar inte om att använda rätt former, utan om vara öppen för Anden oavsett formerna.
Den inställningen gjorde att den unga pingstväckelsen från början var ekumenisk. I en artikel i från år 1912 skriver Pethrus om hur andedopet väcker kärleken till kristna i andra samfund till liv: “Vi kunna möta bröder, som i vissa bibliska frågor hava helt andra uppfattningar än vi, men vi kunna icke hjälpa, att våra hjärtan klappa dem till mötes.”
Att igenkänna Andens verk i varandra vägde alltså tyngre än enhet i lära eller uttryck. Pethrus var en vän av pingstens Ande oavsett hur och var den uppträdde.
Jag tänker på detta i ljuset av begreppet “pentekostal”, som har börjat användas allt mer också i Sverige. Egentligen betyder det ju bara “pingst”, men när det används syftar det på ett antal religiösa kännetecken. Den som är “pentekostal” ska ha en viss bibelsyn, församlingssyn, ämbetssyn och så vidare. Han eller hon betraktar vissa saker som viktigare än andra, till exempel mission och evangelisation. Dessutom firar man gudstjänst på ett visst sätt och inte på andra.
Pingst ska vara pingst, heter det. Identiteten ska vara tydlig och inga hybrider eller blandformer får finnas. Och avviker någon från det pentekostala mönstret så ifrågasätter man om personen är pingstvän. Det blir som en omvänd syndakatalog: i stället för en lista med synder man ska undvika, så finns nu en lista med identitetsmarkörer som man ska bocka av.
Jag har själv ifrågasatts för att mina pentekostala kännetecknen inte anses tydliga nog. Men dessa pastorer får ursäkta, jag har aldrig uppfattat det som kärnan i vår rörelse. För mig låter den här “pentekostalismen” mer som ideologi än andlighet. En av världens alla -ismer, eller som en evangelikal variant av pingstväckelse: En som är fixerad vid lära och former.
Då identifierar jag mig hellre med Lewi Pethrus idé om att pingsterfarenheten gör oss öppna för Anden, en Ande som verkar organiskt och hela tiden överraskar. Det är också den inställning som jag mött hos äldre pingstvänner, väl hemma i bönens land. De är alltid mer intresserade av vilken Ande som besjälar människor än vilka etiketter de bär.
Det är givetvis naturligt att också en rörelse som betonar öppenheten med tiden utvecklar en viss identitet. Vårt liv tillsammans gör att vi liknar varandra allt mer, och det hände också när den unga pingstväckelsen blev pingströrelsen. Men utmaningen för oss i dag är hur vi bevarar öppenheten och låter oss överraskas. Här tror jag inte att idén om att odla “pentekostalism” som en särart och samfundsidentitet hjälper oss.
[ Joel Halldorf: De unga har betalat ett högt pris under krisen ]
Den strategin gör det inte heller enklare att knyta an till det uppväxande släktet. Visst finns det en och annan – oftast teolog – som kan gilla att kalla sig pentekostal. Men de flesta tänker nog som min vän hantverkaren uttryckte det häromdagen: “Alltså, jag är ju inte med i pingstkyrkan för att jag identifierar mig just som ‘pingst,’ utan tack vare relationerna till människorna i församlingen.”
Lewi Pethrus ändrade sig om mycket under sitt långa liv, men öppenheten för Anden går som en röd tråd från början till slutet. Strax före sin död välkomnade han sjuttiotalets karismatiska förnyelse och Andens verk i den Katolska kyrkan. Ivar Lundgren skildrar detta i sin fantastiska, alldeles nyutkomna självbiografi “Vägen jag fann”.
Han beskriver bland annat hur en 88-årig Pethrus gläds över den ekumeniska konferensen Karisma 72: “Pethrus satt inte fast i några gamla föreställningar om att allt måste vara som det alltid varit”, kommenterar Lundgren. Det gällde dock inte alla pingstpastorer utan flera var kritiska, eftersom den nya väckelsen inte passade deras kriterier. Under konferensen riktade sig Pethrus särskilt till dem och bad dem att öppna sig och vara lyhörda:
“En del människor förstår inte att en andlig förnyelse alltid innebär något nytt. De frikyrkliga blickar tillbaka till 1800-talet och önskar sig dessa väckelser än en gång. Pingstvännerna ser tillbaka till 1907 och drömmer om den tidens andeutgjutelser. Det är precis samma sak som om man skulle säga på våren när de nya blommorna kommer: Nej tack, jag vill inte ha nya blommor. Jag vill ha de gamla som vi hade i fjol.”
[ Joel Halldorf: Coronaviruset visar att religionskritikerna har fel ]
Här är en pingstidentitet jag känner igen mig i. Jag är inte så lockad av att vara pentekostal och bocka av listan med de rätta identitetsmarkörerna. Däremot vill jag likt Lewi Pethrus vara pingstvän: En vän av pingstens Ande som försöker igenkänna Guds verk hur och var det än uppenbarar sig. Det är ju också så det ursprungliga pingstundret i Apostlagärningarna 2 ser ut, det som vi firar denna helg. Då förkunnar lärjungarna om Guds stora gärningar – inte på ett och samma utan på många olika språk.
---
Kommande artikel:
Pingstpastorn Henrik Åström: Jag är stolt över att vara pentekostal
