Coronapandemin har lett till ökat andligt intresse, men förstärker också kyrkans utmaningar: församlingar lägger ned och halvengagerade medlemmar försvinner. Joel Halldorf skissar på en väg framåt.
I början av 2010-talet undersökte forskarna Chris Sibley och Joseph Bulbulia religiös tro i Nya Zeeland. Det var en vanlig enkätundersökning, men mitt under deras arbete slog katastrofen till. Den 22 februari 2011 drabbades Christchurch, en av landets största städer, av en stor jordbävning. Nästan 200 människor dog, och en rad efterskalv följde. Staden genomlevde ett år av ångest, sorg och smärta.
Det förändrade förutsättningarna för forskarna. De hade planerat att samla in sitt material i två omgångar, och det råkade bli så att den ena enkäten gick ut just före och den andra precis efter katastrofen. Det gav dem möjlighet att pröva något som ofta påstås, men sällan kunnat undersökas vetenskapligt: Att människor vänder sig till Gud i svåra tider.
Det visade sig att denna vardagsvisdom hade stöd i verkligheten: “Religiös tro ökade bland de som påverkades av jordbävningen, trots en generell minskning av religiös tro på andra platser i Nya Zeeland”, konkluderade Sibley och Bulbulia.
Kommer detta mönster att upprepa sig även under den pågående pandemin? Leder corona till ett ökat intresse för tro?
[ Joel Halldorf: Coronaviruset visar att religionskritikerna har fel ]
Det finns en del saker som tyder på det. Pew Research Forum noterar att många uppger att deras tro har stärkts under pandemin. Det finns också andra tecken: Människor googlar söktermer som “bön” och “kristendom” som aldrig förr, Storbritanniens största kristna bokhandel rapporterar en kraftig ökning i bibelförsäljning och en rad kyrkor når ut brett via sina digitala gudstjänster.
Men den här optimistiska analysen behöver balanseras med ett öga på de långsiktiga trenderna. Låt oss återvända till Nya Zeeland. Vad har hänt med invånarnas fromhet under de tio år som gått sedan jordbävningen? Det är en betydlig mer deprimerande läsning: Andelen nyzeeländare som rapporterar att de inte tillhör någon religion ökade från 35 procent år 2006, till 48 procent vid den senaste mätningen år 2018.
Katastrofer verkar med andra ord öppna ett fönster mot ett andligt intresse, men detta leder inte nödvändigtvis till ett långsiktigt engagemang. Det är helt enkelt stor en skillnad på att googla bön och att faktiskt börja gå i kyrkan. För att undvika en utveckling som den på Nya Zeeland behöver kyrkorna därför arbeta aktivt för att hjälpa människor att översätta sitt andliga intresse till ett konkret engagemang.
Och man behöver göra det med ett öga på de stora utmaningar som pandemin också innebär för kyrkan. För redan nu är det uppenbart att den bryter sönder vanor och institutioner som har burit tron i vår tid.
[ Joel Halldorf: De unga har betalat ett högt pris under krisen ]
Ett mönster som framträder när man studerar pandemier historiskt är att de tycks påskynda trender som redan är på gång. Det mönstret syns också i dag: ökad e-handel, hemarbete, växande ensamhet och allt fler konspirationsteorier var trender i tiden redan innan pandemin. Nu har de slagit igenom med full kraft. Om samma mönster skulle upprepa sig när det gäller religion är det ett oroande scenario för Sverige, eftersom kurvorna här har pekat nedåt en längre tid. Inte rakt ner, men ändå sluttande. Om den trenden accelererar innebär det en påskyndad sekularisering.
Det finns två hot som är särskilt påtagliga: Församlingsnedläggningar och förlusten av halvengagerade medlemmar.
I svensk frikyrklighet finns många församlingar med få och ålderstigna medlemmar. En del av dem har hållit verksamheten i gång på pin envishet – men nu har restriktionerna tvingat dem att gå i ide. En del av dem utan att kunna ta tekniken till hjälp för att hålla kontakt med varandra. Hur många av dessa kommer orka starta om efter pandemin?
[ Corona-väckelse eller stärkt sekulariseringstrend? ]
Enligt en rapport från 2016 förväntades Equmeniakyrkan minska från omkring 700 till cirka 400 församlingar de närmaste 25 åren. Risken är att pandemin påskyndar takten, så att den nedgång som skulle ha skett på ett par decennier nu i stället sker inom några år.
Men även numerärt starka församlingar med många unga riskerar att påverkas. Troligen förlorar man inte sin kärntrupp, men i församlingar finns ofta en ganska stor grupp med ett svalt engagemang. Personer som kommer på gudstjänst en eller ett par gånger per år. Det är här, varnar forskare, som det stora tappet riskerar att ske. Efter ett år helt utan kontakt är risken att de känner sig fjärmade från kyrkan. Församlingarna måste därför göra allt för att nå fram till dem igen.
En sak syns tydligt när man studerar statistik över religion i vår moderna värld, och det är att kurvorna ser väldigt olika ut. Det skiljer sig mellan tider och platser, och det finns inga mönster utan undantag. Tänk bara på hur olika utvecklingen för kyrkorna i Europa och USA har varit under 1900-talet.
Detta är en påminnelse om att historien inte är ödesbestämd, utan att den påverkas av vilka val vi gör – både som enskilda och som kyrkor. Vi kan aldrig kontrollera historiens gång, men vi inbjuds till att vara med och påverka den. Utgången är inte given: Visst finns det ett antal mörka moln på horisonten, men samtidigt står också ett fönster öppet mot ett andligt intresse. Nyfikenheten är en möjlighet att ta vara på.
[ Joel Halldorf: De unga får betala ett högt pris under krisen ]
