“Inte nog med att de unga tvingats stänga in sig under den tid då livet borde öppna sig och vyerna vidgas. Lönen för detta har sällan varit uppmuntran eller tröst, utan anklagelser” skriver Joel Halldorf, som varannan månad kommer att återfinnas som kulturskribent i Dagen.
Kyrkor och organisationer som Röda korset varnar för att ensamheten ökar i pandemins spår. Och inte bara bland de äldre, där den redan varit utbredd, utan också bland unga.
Vi talar sällan om det höga pris som de unga fått betala under pandemin. Inte nog med att de har tvingats stänga in sig under den tid då livet borde öppna sig och vyerna vidgas. Lönen för detta har sällan varit uppmuntran eller tröst, utan i stället har de anklagats för att inte ta restriktionerna på allvar. Detta trots att de flesta sitter hemma, med kraftigt nedskuret socialt liv, inställda planer och utan möjlighet att ens kunna gå till skolan.
Ungdomen är en skör och ömtålig tid, och att vissa okänsligt viftar bort deras uppoffringar är orimligt arrogant. Det är vi som skapar det samhälle som de unga växer upp i – och det är ett där den psykiska ohälsan bland dem ökat i decennier. De senaste åren med oroväckande hastighet, till följd av bland annat sociala medier och klimatoro.
I Ungdomsbarometern 2020 – alltså före pandemin – beskrev nästan hälften av de tillfrågade i åldern 15–24 år sitt liv som ensamt. Hur siffran ser ut efter skolstängningar och inställda samlingar i kyrkor och föreningsliv vågar man inte ens gissa. Pastor Anethe Carlsson konstaterade i Dagen nyligen att ensamheten slår hårt mot de ungas psykiska hälsa – och det kan inga skärmar väga upp. För vi är inga digitala varelser, vi behöver möten.
[ Pastor: De digitala samlingarna räcker inte ]
Denna insikt drabbade mig med kraft i våras, när jag gick en promenad med en vän. Vi talar ofta i telefon, men nu tog vi tillfället att träffas och efter att ha gått en bit slog vi oss ner i solskenet på en bänk. Vi satt tysta men känslan av gemenskap var så stark att den fyllde hela min varelse. Vi verkar ha ett nästan biologiskt behov av att mötas – behovet av gemenskap tycks vara invävt i vår biologi.
Forskare iscensatte en gång ett experiment där grupper om tre kastade en boll mellan sig. I experimentet ingick att två fått instruktioner att kasta allt oftare till varandra, och på så sätt utestänga den tredje, som var ovetande om förutsättningarna. Försökspersonernas hjärnaktivitet undersöktes, och man noterade att denna ganska milda isolering aktiverade de delar av hjärnan som också aktiveras vid fysisk smärta.
Evolutionspsykologer menar att den här mekanismen ska skydda oss från den säkra död som ensamhet innebar då vi levde på savannen. Den ångest vi känner vid ensamhet är en varningssignal som driver oss tillbaka till flocken. Ungefär som när smärtan från eld får oss att dra tillbaka handen innan den skadas.
[ Ensamhet på väg att bli nästa stora folksjukdom ]
Men hur kommer vi till rätta med isoleringen och ensamheten i vår tid? Jag tror att vi måste börja med att göra upp med vår egen fruktan.
Inte vår rädsla för ensamhet, för den är naturlig. Men en sak fruktar vi nästan lika mycket som ensamhet, och det är gemenskap. Visst kan vi längta efter mer tid för vänner och bullriga släktmiddagar – men gemenskaper skrämmer oss också. Vi oroar oss över att de ska inskränka på vårt oberoende. Särskilt i Sverige tycks vi betrakta varje sammanslutning tätare än en frimärksklubb som en potentiell sekt.
Det bottnar i vår tendens att likställa frihet och oberoende. Frihet uppfattas som frånvaron av begränsningar. Gemenskap anses hota friheten eftersom den begränsar vårt oberoende.
Men i kristen tradition har frihet aldrig varit likställt med oberoende. En kristen syn på frihet beskrivs bra av Anselm av Canterbury i boken Varför blev Gud människa från 1000-talet. Där diskuterar Anselm frågan om Gud kan ljuga. Det måste Gud väl kunna, invänder hans dialogpartner, för annars är Gud inte fri? Nej, svarar Anselm, att göra vad man vill är inte frihet. Sann frihet är att leva och handla i enlighet med sin natur. Och eftersom Gud är sanning, så är sanningen det verkliga uttrycket för Guds frihet. Gud skulle inte kunna ljuga med mindre än att han gjorde våld på sin natur.
Detta är alltså den kristna förståelsen av frihet: Att leva i enlighet med sin natur.
Det för oss tillbaka till skapelsens gryning, när Gud bestämmer sig för det oerhörda: “Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss.” Teologer har i alla tider lagt märke till den grammatiska formen: Gud är “vi” och “oss”. Det är ett tecken på den gemenskap som finns inom treenigheten, mellan Fadern, Sonen och Anden. Den Gud som är gemenskap skapar alltså människan för gemenskap – och konstaterar att det inte är bra för människan att vara ensam.
Vår längtan efter gemenskap är alltså en del av vår gudslikhet. Denna insikt löser knuten. Det finns ingen motsättning mellan frihet och gemenskap, tvärtom. Fria blir vi när vi lever i enlighet med vår natur, och eftersom vi är skapade till gemenskap kan vi bara bli fria i gemenskap.
Inser vi detta förstår vi också den stora smärta pandemins isolering orsakar. Viruset skadar kroppen, men ensamheten själen. Därför behöver vi, unga som gamla, göra allt för att bryta den. Finna former för att mötas, så vi kan återvinna den frihet vi är skapade för.
De unga har betalat ett särskilt pris, men det finns ett sätt att betala tillbaka: Vi kan säkra deras framtid genom att satsa lika mycket på att bromsa klimatförändringarna som vi har satsat på att hindra pandemins framfart. De har offrat sig för oss som är äldre, nu är det vår tur att göra uppoffringar för dem.
