Så växte en hemlig andaktsplats fram i Uppsala

Ett övergivet litet träbås vid dikeskanten – kan det vara något som skänker glädje? Ja, med en barnslig blick och en dos kreativitet kan det förvandlas till en plats för andakt.

– Vi kan hjälpas åt för att göra våra omgivningar vackrare och vår tro mer synlig, uppmuntrar Bertil Murray, pensionerad präst i Uppsala.

Från första början handlade det om att två små flickor ville ha en plats där de kunde sälja sina röda vinbär. En ambitiös förälder snickrade ihop ett försäljningsbås i miniformat åt flickorna. Sedan dess har båset stått kvar, med färg som flagnat allt mer, vid ett av Uppsalas populäraste promenadstråk. År efter år har det stått och för det mesta gapat tomt mot förbipasserande flanörer. Tills en dag …

– Jag upptäckte att det började sättas upp saker där inne, säger Bertil Murray, som promenerar eller cyklar förbi platsen nästan dagligen.

– Senast i julas hängde det lite glitter och satt någon tomte där. Jag bestämde mig för att nåla upp en inplastad Kristusbild. Jag hade förberett tre stycken för säkerhets skull, om de inte skulle få sitta kvar, men den sista sitter där än! säger han glatt.

[ Läs mer: Barn leker kyrka mitt i Uppsala ]

Bertil Murray vill gärna understryka att det inte handlade om någon inmutning – det har det aldrig gjort. Trots att han har fortsatt att se till och hålla båset vackert, nu senast med en bukett nyponrosor, betraktar han inte båset som sin egen plats. Tvärtom. Det som hände var nämligen att även andra personer, anonymt, började ställa dit kristna attiraljer.

– Under sensommaren började det hända saker. Någon hade plötsligt satt upp en bild på ett glasfönster där inne, säger Bertil och pekar in i båset.

– Och den fjärde oktober, på Franciskusdagen, kom det upp en bild av Franciskus och fåglarna, berättar Bertil ivrigt.

Och för bara några veckor sedan, när Bertils fru Kerstin passerade båset, såg hon något som gjorde att hon gick hem för att hämta sin make.

– Hon sa att vi måste gå dit och titta tillsammans. Någon hade satt upp en bild på Jesu mor Maria och tänt ett elektriskt ljus nedanför.

Båset hade utan tvekan tagit form som en plats för andakt, nästan som en minikyrka, mitt på gångbanan.

På Facebook startade Bertil för något år sedan en grupp som heter “Vi som vill skapa små, offentliga platser för stillhet”, med hittills 190 medlemmar. Där delar han bland annat med sig av bilder från det “adopterade” båset och får glada hejarop och kommentarer. En kvinna, som inte bor i Uppsala, valde att skicka tre små träkors som hon bad Bertil lägga in i båset, ett i taget. De två första försvann, men det tredje ligger kvar i dag.

Vem det är, förutom Bertil, som pyntar båset vet han inte, och det är också något av tjusningen tycker han.

– Utan vidare jämförelser så tänker jag på de första kristna och hur de gav varandra tecken i form av en fisk, för att visa att de varit på platsen. Detta är också något som pågår som ett hemligt samförstånd, och samtidigt inför öppen ridå. Men det är viktigt att det inte blir stötande eller störande för någon annan. Jag betraktar det inte som min plats och kan inte heller bli arg om någon tar bort saker eller sätter dit till exempel en buddhastaty.

För att höja skönheten ytterligare runt platsen brukar Bertil och Kerstin Murray plocka upp skräp när de promenerar längs stråket. Ibland har de med sig påsar och handskar om de ser att det är mycket som behöver tas om hand. Bertil har märkt att ju mindre skräp det ligger längs stigen, desto längre tid tar det innan ett nytt skräp dyker upp. Han berättar att folk ofta stannar till och tittar eller vill tacka för att de gör fint. En gång blev han först utskälld av två damer som trodde att han slängde sina egna hushållssopor i tunnan. När de förstod att han plockat skräpet på platsen blev de lite skamsna.

– Jag tror att Gud gett oss gåvor i form av det sanna, det goda och det sköna. Det vi gör för att nå ut med vår tro på Jesus ska andas skönhet, inte provokation. Därför kräver en sådan här plats lite tillsyn också, så det inte blir skräp av allt. Det blir som ett skötebarn, säger Bertil med ett stort leende.

Medan vi stått bredvid båset och pratat är det många människor som passerat: föräldrar med barnvagnar, äldre personer med rollatorer eller någon som rastar hunden. Det är ett ständigt flöde längs den gamla banvallen i Uppsala. Någon kastar en hastig blick mot det gråblekta båset med flagnad färg, andra tycks inte lägga märke till det. Men för den som faktiskt tar sig tid att stanna till en stund mitt i den pågående vardagen, kan båset få bli en påminnelse om något mycket större. En till synes intetsägande plats kan, om man tittar noga, visa på en liten bit av himlen.

[ Läs mer: Satsning i Uppsala mot hedersvåld ]