“Ord kan bygga upp och riva ner. Ord kan öppna eller stänga till. Ord väcker känslor. Orden är “bara ord”, men känslorna är verkliga, är nervbanor i en annan människas kropp, är fysiskt mätbara reaktioner av hormonnivåer och pulsslag”, skriver Carolina Klintefelt.
I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet.
Gud sa: “Ljus, bli till!” Och ljuset blev till.
Urberättelsen om allt skapande finns i Första Moseboken 1. Orden får mig att rysa. De är knappa, karga. Samtidigt poetiska. De förmedlar djupt liggande sanningar; om livet, om orden, om vad en människa är.
Skapelseberättelsen har flera skikt. Ett handlar om ordningens makt över kaos. Vattnen, som gudsvinden, eller i tidigare översättningar Anden, sveper fram över står för kaosmakterna. Det temat återkommer ofta i det bibliska bildspråket.
Ordet, grekiskans logos, står för ordning. Det leder tanken till “logik”, det vill säga ett meningsbärande sammanhang med giltiga slutsatser. När något är logiskt finns en ordning som går att följa, där A leder vidare till B. En ordning som går att upptäcka, avslöja, som ter sig lika för varje betraktare, som är objektiv.
När Gud talar är det första som sker att ljuset blir till och skingrar mörkret. Också detta är en bild av hur något går från kaos till ordning. Det bildspråket är fortfarande i högsta grad levande. Vi säger om någon som har fått en insikt att vederbörande har “sett ljuset”. Människor som lyfts ur missbruk eller fattigdom “går från mörker till ljus”. När Gud börjar sitt verk är detta det första som sker: ordning skapas.
Ljuset lyser också upp det fördunklade. Att kasta ljus över något är att få kunskap om det. Det som ligger i mörkret kan ingen se, men det upplysta, det belysta, kan vi veta något om.
Och allt detta gör Gud med: ord.
Så talar Gud fram en hel värld: genom orden skapas himmel och jord, hav och land, växter och djur, allt i sin ordning, enligt sin logik. Slutligen kommer skapelsens krona, människan: “Gud sa: ‘Vi ska göra människor som är vår avbild, lika oss’” (1 Mos 1:26). Och strax får vi veta på vilket sätt människan är Guds avbild: “Så formade Herren Gud av jord alla markens djur och alla himlens fåglar och förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Varje levande varelse fick det namn som mannen gav den. Mannen gav namn åt all boskap, alla himlens fåglar och alla vilda djur” (1 Mos 2:19).
Gud som skapar genom orden ger samma möjlighet åt sin avbild människan: mannen får i uppgift att benämna allt som är skapat. Genom att ge det namn blir människan delaktig i skapandet, medskapare. Också människan får makten logos, ordet. Den enda jordevarelse som kan benämna både konkreta och abstrakta ting, och därmed, med orden som nät, kan fånga in, ta makt över, katalogisera, konkretisera, artbestämma, upptäcka – och även själv skapa – ordning. Det är detta uruppdrag som hon fortsätter med genom århundraden av vetenskap; att namnge skapelsen, att berätta fram den.
Varje människa är en egen värld, bär inom sig ett eget universum, sägs det. Ingen kan veta något om denna inre värld utom den som befinner sig där; varje människa själv. Orden, logos, blir slussporten, bryggan mellan världarna; den inre och den yttre. Genom att sätta sina egna ord på sin värld kan hon upptäcka den, bemästra den, dela den med andra.
Och genom sina ord kan hon skapa. Vi vet alla att det är så; att ord faktiskt skapar verklighet. Ord kan bygga upp och riva ner. Ord kan öppna eller stänga till. Ord väcker känslor. Orden är “bara ord”, men känslorna är verkliga, är nervbanor i en annan människas kropp, är fysiskt mätbara reaktioner av hormonnivåer och pulsslag. Om ord inte kunde skapa verklighet skulle inte företag och myndigheter lägga stora budgetposter på framtagandet av en värdegrund, en policy eller en strategi. Det är ju bara ord! Men de vet att när orden finns där formar de världen.
Befallande ord får människor att utföra handlingar i verkligheten. Tröstande ord ger människor nytt hopp. Hårda ord kan rasera åratal av en människas liv. Goda ord kan åter bygga upp det som rasat. Kränkande ord stryks och ersätts med värdeneutrala eller positivt laddade ord därför att orden skapar verklighet för dem de handlar om och de som använder dem. Varje barn har rätt att få ett namn (Barnkonventionen §7), att benämnas, och namnet – ordet – ger människan en identitet. Genom att bli benämnd blir man till.
Homo sapiens sapiens kallar vi oss själva, människan som vet att hon vet. Andra har föreslagit andra namn. Homo creator, den skapande människan. Homo adorans, den tillbedjande människan. Kanske ska vi lägga till: Homo logos, den talande människan. Den ordrika människan. Hon som talar så att världen blir till.
---
Fakta: Litteraturkällor
- Bibeln (2000), Svenska bibelsällskapets översättning
- Burton, Nina (2002): Det som muser viskat, Eslöv: Brutus Östlings förlag Symposion
- Rynell, Elisabeth (2013): Skrivandets sinne, Stockholm: Albert Bonniers Förlag
