När jag läser Erik Vardens "Allt som är värt att minnas" blir jag sugen på att vara kristen. Alltså, jag är ju redan kristen sedan många år tillbaka, men Varden beskriver trons skönhet på ett sätt som gör att jag tänker: Varför vill inte alla ha det här? Och då handlar det inte om att Varden använder smarta marknadsföringsknep och säljer in Jesus som någon sorts superprodukt. Långt ifrån! I stället skriver han ömsint och insiktsfullt om de stora existentiella frågorna, går i dialog med litteraturen och konsten och visar på hur minnet kan vara en andlig praktik som för oss i kontakt med Gud.
Minnet är nämligen det som binder samman boken, som annars spänner brett mellan teman som synd och nåd, förgänglighet och evighet, inkarnation och uppståndelse. Varden utgår från sex bibliska befallningar om att minnas, däribland att komma ihåg att vi är stoft, att vi en gång var slavar i Egypten, och att Hjälparen ska påminna oss om allt. Tillsammans bildar kapitlen ett slags grundkurs i kristen tro som placerar människan i den stora berättelsen och beskriver verkligheten utifrån den troendes perspektiv. Varden vågar både vara personlig och ta sig an de svåra frågorna, och trots bokens nätta omfång lyckas han gå på djupet.
Allra bäst tycker jag om avsnitten som handlar om längtan. Erik Varden, som i höst vigs till biskop för Trondheims katolska stift, skriver att kyrkan bör tala mer om just längtan. Människor i vår tid längtar förvirrat utan att veta vad de längtar efter och kyrkans uppgift är att visa på längtans logiska slutmål: Kristus. Varden skriver: "Om de kristna anspråken ska kunna göra sig gällande måste vi visa att de är något mer än en byggnadsställning runt människans existentiella törst: att de faktiskt helt svarar mot denna törst och kan lindra den."
Läs även Mellergårds bok söker samtal snarare än strid
Läs även Joel Halldorf skriver kristen kulturhistoria "für alle"
