En förtrogenhet med den andres argument är inte bara en akademisk dygd utan förutsättningen för all verklig dialog om livsåskådning. Dock får tilläggas, inte sällan till priset av att företrädare ur den egna traditionen kan känna att man inte varit tydlig nog. Så var det åtminstone för tjugotalet år sedan då den kristna kulturtidskriften NOD startade och vi i redaktionen uppmanades positionera oss tydligare på den inomkonfessionella åsiktskartan. Att hela omvärldskartan just då var på väg att ritas om i en post-sekulär riktning med helt nya möjligheter till en större dialog var kanske inte lika uppenbart för alla.
Det är som företrädare – en apologet – för en kristen tro i ett tilltagande postsekulärt samhälle som Joel Halldorf tar till orda i sin nya bok “Gud: Jakten” som utkommer på det humanistiska förlaget Fri tanke. Att boken kommer ut där är en händelse som ser ut som en tanke. Om dialog får man tänka. Som Christer Sturmark skriver i förordet, måste det gå för sig att också i en polariserad tid som vår, vara “civiliserat oense” i existentiella frågor.
Soluppgång över Stockholm där Högalidskyrkans dubbla kyrktorn sträcker sig mot himlen.
Apologetik kan bedrivas på många sätt och Joel Halldorf ansluter sig definitivt till ett av de mera älskvärda. I ett tonläge som rätt mycket påminner om G. K. Chesterton och C. S. Lewis. Precis som dessa vill han hellre ge läsaren en föregripande aha-upplevelse av den kristna tron som en helhet, än i form av en aldrig så omsorgsfullt smidd kedja av teologiska argument. Det betyder nu inte att boken skulle saknar en tydlig teologisk intrig, tvärtom. “Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila hos dig, citerar Halldorf filosofen och kyrkofadern Augustinus. Med andra ord: Vårt oroliga hjärta, vårt oändliga begär och vår tendens att spilla vår kärlek på både det ena och det andra, visar att vi trots allt är dyrkande “homo adorans” snarare än en tänkande “homo sapiens”. Denna antropologi ramar in boken i sin helhet.
Joel Halldorf är mån om att framhålla hur existentiella perspektiv växer fram ur traditioner som vårdats av gemenskaper med specifika praktiker. Och det oavsett om vi utgår från att Guds skapat människan till sin avbild eller tvärtom. Men mot alla odds har avvecklingen av den kristna traditionen inte lett till en utbredd ateism, utan snarare till en kulturkamp mellan kristendom och nya levda former av hedendom. I alla fall, om man som Joel Halldorf gör, med det senare menar religionsformer som placerar det gudomliga och dyrkansvärda helt och hållet i denna världen.
Med sådana utgångspunkter tar författaren itu med samtidsanalysen av en rad fenomen där människans drift att dyrka något större, kommit på avvägar och ur balans. Det må sedan gälla Knutbysekten; den internationella pingstväckelsen; populärkultur; sex; nationalism; den kristna högerns expropriering av den vita evangelikalismen; islam eller digitalteknologin. Den som känner Joel Halldorf som krönikör känner säkert igen en del av dessa tematiker. Och som den historiker han är lyckas han här skickligt och faktiskt mycket underhållande, fläta in en hel del kyrko- och teologihistoria.
Boken förblir under hand till en bladvändare – en slags kristen kulturhistoria für alle – som sätter läsaren i kontakt med den tidiga kyrkans i moraliska ideal, sociala praktiker, etiska ideal och materiella spiritualitet.
Inte illa.
Om en apologetik som denna kan få någon att se hur världen vibrerar av Guds skönhet får väl förbli osagt. Enligt en djupt tänkt kristen tradition är det ju bara Gud själv som kan väcka vår tro och kärleken till honom.
Inte desto mindre har ateistiskt sinnade tänkare under senare tid gett sig i kast med uppgiften att utveckla en sekulär spiritualitet. Mot slutet av boken granskar författaren påpassligt ett av de senaste och mera uppmärksammade försöken, Martin Hägglunds i bästsäljare “Vårt enda liv”. En bärande tanke hos Hägglund är att den kristna tron på ett evigt liv försvagar en passionerad livskänsla och leder till politisk passivitet.
Först genom att avvisa en “högre värld” kan vi ta världen på allvar. Att detta snarare är en anklagelse som den historiska kyrkan – med sin bekännelse om Kristus “kommen i köttet”– själv riktade mot gnostiska rörelser tycks ha gått Hägglund helt förbi. Desamma gäller solida historiska vittnesbörd om den tidiga kyrkans starka sociala engagemang.
Visst kan det synas märkligt att en ung filosof med svensk bakgrund inte tagit starkare intryck av sin kristna tradition och sin filosofiska kollega Augustinus som framhöll att “var för sig är tigen goda, och sammantaget är de mycket goda, ty vår Gud har skapat allt, och det är mycket gott”. Möjligen säger det också en del om konsten att angripa en förenklad karikatyr av den andres tradition. Mot sådana förenklingar är Joel Halldorfs bok hur som helst en lika utmärkt som vänlig terapi.
För sexton år sedan utkom det första numret av tidskriften NOD med liknande ambitioner. Efter några årgångar föreslog en då ung och lovande skribent, Joel Halldorf, att vi borde ge ut en sorts samlingsvolym med det bästa av det de bästa artiklarna om tro, samhälle och kultur. Han fick med sig en försvarlig bunt ur tidigare årgångar för uppgiften. Tidskriften fortsatte att utkomma men någon samlingsvolym syntes inte till.
Det kan inte hjälpas att det ändå känns som om jobbet blev gjort till sist. I samma tradition. Bara så mycket bättre.
Läs mer Bästa böckerna under karantänen
Läs mer Joel Halldorf: Kristna bokhandlare nära gå under – det är vi som måste rädda dem
---
Gud: Jakten
- Titel: Gud: Jakten - existentiell svindel i det tjugoförsta århundradet
- Författare: Joel Halldorf
- Förlag: Fri tanke (320 sidor)
- Genre: Religionshistoria
---
