Förra året fokuserade Magnus Malm på att vägleda kring den personliga delen av kristet ledarskap, i denna uppföljare handlar det om församlingsdelen och om risken att det uppstår ett tydligt glapp däremellan som sliter ledare itu.
Den som läst Magnus Malm tidigare kommer känna igen sig: Här återkommer exempelvis hans upprepade varning för en gnostisk uppdelning av mänskligt och andligt, kritiken mot sekulära ledarskapsmodeller och managementtänkande som nästlat sig in i kyrkans värld likaså, precis som kraftfulla markeringar kring att det i praktiken lätt blir Mammon som styr verksamheten. Allt detta har jag läst eller hört från honom förr.
Är detta därmed en oviktig bok?
Inte alls, för än mer uppenbart än igenkänningen är att utmaningarna på de områden som Malm pekar ut kvarstår. Detta är inte frågor som bearbetas klart och läggs åt handlingarna, detta är tvärtom bitar att ständigt vaka över. Att vara trogen uppdraget att lyda och följa Gud – i stället för att fokusera på statistik, budget med mera – är en genomgripande röd tråd. Kanske kan man säga att det är exakt vad Magnus Malm själv ger uttryck för genom denna bok: Han fortsätter troget att hamra på de spikar han blivit given.
Och han gör det bra, inte minst genom att inta en position där han kritiserar alla. Det kan låta som ett märkligt beröm men faktum är att det är en styrka att Magnus Malm riktar kritisk udd åt såväl liberalt som konservativt håll, likaså till både "traditionalister" och "karismatiker". Därmed blir han svårare att kategorisera och avfärda, vilket innebär att det är enklare att som läsare undvika att hamna i försvarsläge.
Malm försöker helt enkelt att hellre peka på en "tredje väg" än stå upp för en viss falang eller tradition, han är i stället ute efter att teckna Guds tankar om församlingens kallelse, plats, riktning och oaser ur så fri vinkel som möjligt. I detta ligger en enorm styrka, även om boken tar upp stora och komplicerade ämnen och utmanar på en rad områden så blir den inte hotande i negativ bemärkelse utan verkligen möjlig att läsa som en positiv utmaning.
Det skulle å andra sidan även kunna ses en risk i detta, att boken i allt för stor utsträckning skulle kunna kännas distanserad från det verkliga församlingslivet och därmed sorteras bort som teoretiska och utopiska drömmar. Jag tycker dock inte att det kantrar över åt det hållet i min egen läsning, snarare känns boken som en utmärkt samtalspartner för att korrigera och vässa vägen framåt, men det skadar förstås inte – tvärtom – med en läsning som inte bara tar till sig allt med självklarhet utan vågar fundera och ställa frågor till texten och dess ärenden. Att Magnus Malm fattar pennan med stor övertygelse – han vet vad han tror och tycker – behöver ju inte tas som att det sätts punkt. Tvärtom kan det tydliga anslaget fungera som ett gott kommatecken där det egna processandet tar vid efteråt.
Om boken fungerar som igångsättare och något att ta spjärn emot i formandet av det konkreta och praktiska församlingslivet framåt, och inte läses som ett statiskt facit, så kommer den troligtvis fylla sin funktion allra bäst och vara till stor nytta så att fler blir friare i sin tjänst.
