"Mötas längs vägen - att låta tron utmanas av livet".
Författare: Esbjörn Hagberg och Hans-Erik Nordin
Förlag: Libris (232 sidor)
Hur sammanfattar en ett samtal? Går det att recensera? Vad skiljer ett bra samtal från ett dåligt?
Här bjuds vi hur som helst in till ett varmt meningsutbyte mellan två före detta biskopar med ett flertal uppdrag inom kyrkliga och akademiska sfärer bakom sig. Deras erfarenheter och ståndpunkter böljar fram och tillbaka genom formen som är kyrkoårets.
Läsaren leds genom advent, jul, fasta, påsk, pingst och trefaldighetstid. Samtalet spänner över en lång rad ämnen som på olika sätt berör liv och tro. Begrepp som hopp, längtan, tillit, helighet, begär, gudsbild, skuld, skam, miljö, klimat, tvivel, dop, död, gemenskap, försoning och många andra lyfts fram och skärskådas. Det är brett, djupt och intressant. Kanske är det för brett.
Jag läser halva boken på kvällarna under en fjällsemester i norska Oppdal. Vilken plats att läsa den på! Med de snöklädda bergens påträngande storslagenhet runt knuten är det lätt att förundras. Och just förundran är ett mer genomgående tema i mejlkonversationen vars fysiska framsida visar en klar stjärnhimmel.
Själva recensionstexten skriver jag däremot ett tag efter resan, när Norge stängt gränser och skidanläggningar samt mycket annat på grund av coronaviruset. Bokens stora och stundtals abstrakta frågor är förstås fortfarande aktuella, men samsas då om tankeutrymmet med mer konkreta utmaningar som hur smittan begränsas och hur allmänheten får tag på toapapper. Men allt det finns mitt i livet och där är boken angelägen.
Författarna rekommenderar att använda den i olika undervisnings- och bönegrupper och särskilt där tror jag att dess kapitel kan vara en katalysator för samtal.
Trots sin stora spännvidd ligger mejlväxlingens dynamik dock ofta för nära något slags konsensus. Här och var längtar jag efter polemik och spänning ifråga om var det ska landa. Inte tillspetsat som i en klassisk tv-debatt, men jag önskar att tankarna skulle krocka mer och slipas mot varandra.
Kring sidan 200 bränner det däremot till lite kring kärlek och vad som är gott och rätt. Esbjörn Hagberg ställer där en rad frågor som han vill ha klargörande svar på från sin brevvän med en teologie doktorsexamen i etik: "Är det den goda viljan och intentionen som gör en handling god, oavsett vad resultatet blir?" eller "Är det i stället resultatet av en handling som visar om handlingen varit god eller inte?".
Särskilt intressant är även passagen om vad det är att vara en god förebild. ”Men jag tror inte att någon blir en bra förebild genom att vara upptagen av ambitionen att vara en god förebild.”, skriver Hans-Erik Nordin. Kanske kan den meningen leda till givande diskussioner där tankar om varför vi gör det vi gör stöts och blöts.
Jag tycker att boken innehåller ett bra samtal. Personligt och vidsynt på samma gång. Formen är naturligtvis långt mer tillrättalagd än de flesta konversationer vi har i vardagen. Och de återkommande upprepningarna av vad den andre skrivit i brevet innan är ibland tjatiga, men i grunden både logiska och pedagogiska. De får en att minnas något en kanske missat.
Slutligen: Är det så mycket som berörs att det som sägs inte blir tillräckligt distinkt? Kanske. Men samtalet får fascinationen inför livet och Gud att växa i mig. Det gillar jag.
