Att världen hamnade i en oförutsedd global karantän just under kyrkans fyrtiodagarsfasta inför påsken är naturligtvis en tillfällighet, men kan också väcka till eftertanke så som inte sällan är fallet med tillfälligheter.
Knappast någon har väl kunnat undgå att ordet karantän förknippas med ett rumsligt ”frihetsberövande”: en strikt isolering på en plats, i en lägenhet eller ett hus, till skydd mot smitta och smittspridning. Men ordet syftar ursprungligen på en tidsperiod. Det kommer från det italienska uttrycket ”quaranta giorni” – fyrtio dagar – vilket var den period som ett skepp förr i tiden behövde ligga förtöjt utanför Venedig innan det fick tillåtelse att anlöpa hamnen. En försiktighetsåtgärd till skydd mot smittspridning.
Karantän är alltså ett tidsbegrepp – själva ordet betyder "fyrtio" – inte främst ett rumsligt begrepp, så som det i dag används. Fyrtiodagarskarantänen utanför Venedig var till sin längd inspirerad av kyrkoårets fyrtiodagarsfasta, en period som på italienska kallas La Quaresima.
Fastan inför påsken är med andra ord en årlig ”karantän”, vars syfte är att skapa ett mellanrum till den värld vi alla är en del av. Den innebär ett slags uppskov. Nu är det åtskilligt som får vänta. Och i väntan gror ledan. Efter en tid angrips man av vad öknens munkar kallar ”middagsdemonen”. När timmarna tickat tills solen står högt på himlen kommer rastlösheten smygande. Det var mot den bakgrunden ett av de strävaste, och mest slitstarka skulle det visa sig, själavårdsråden formulerades: ”Gå in i din cell och den ska lära dig allt.”
Med andra ord, förbli i din karantän! Den är en inbjudan till att reflektera över hur våra vardagliga vanor påverkar oss på gott och ont. Uppskovet ger rum för frågor som kan lätta våra bördor: Vad är det som leder till osunda bindningar och beroenden i mitt liv utan att jag själv märker det? Vilka gester är det andra förknippar mig med?
Därmed inte för ett ögonblick sagt att det mitt i det lidande som pandemin innebär skulle finnas skäl att glädja sig över att världen nu nödgas iaktta en ofrivillig "fasta". Däremot kan det vara viktigt att se att det finns mer än ett sätt att möta det lidande som är en följd av den pågående krisen. Att tyda karantänen i ljuset av fastan – och än mer i ljuset av påsken – kan ge oss ett språk för det vi genomlever. Och med ett nytt språk följer andra gester.
Det språk vi erbjuds i rapporterna om coronapandemin består mestadels av statistik och grafik, liksom av dagliga reportage från särskilt drabbade områden. Men den biologiska och epidemiologiska terminologin, hur nödvändig den än är, är otillräcklig när vi försöker skapa någon slags mening av det som utspelar sig. Det vetenskapliga språket förblir abstrakt medan vår upplevelse av en värld i nedmontering är ytterligt konkret. Inte heller ger det språk den romantiserande andligheten håller sig med, ofta under kristen beteckning, någon större hjälp i det avseendet. Däremot kan bibliska berättelser om ”fyrtiodagarskarantäner” – som dem om Mose, Elia och Jesus – bli ett raster som låter oss ana att de erfarenheter vi nu gör kan rymma en kallelse till omorientering.
Syftet med fastan, som en form av karantän, är inte att ta ifrån oss saker, snarare att lösgöra oss från dem. Att lösgöra sig från världen är inte att undandra sig världen av rädsla för att bli moraliskt besudlad. Det är tvärtom en väg till ett mer avklarnat förhållande till allt skapat. Lösgörandet är oumbärligt för att inte tyngas av nödvändighetens börda i relation till världen, utan i stället, med evangeliets ord, kunna "bära varandras bördor". Det kan leda till oväntade nyupptäckter av det självklara: som att glädjen i att ge är större än priset för att ge upp; att kommunion – gemenskap – är mer tillfredsställande än konsumtion. Något som illustreras tänkvärt i en av berättelserna från öknen:
”Abba Agathon var ute och gick med sina lärjungar. En av dem fann en liten grön ärta på vägen och sade till abban: ’Fader, får jag ta den?’ Abban tittade förvånad på honom och sade: ’Var det du som lade dit den?’ ’Nej’, svarade lärjungen. ’Hur kan du då’, fortsatte abban, ’vilja ta upp något som du inte har lagt dit?’”
Berättelsen kan tyckas svårbegriplig, formade som vi är av marknadens mentalitet som säger oss att ju mer vi har, desto bättre klarar vi oss. Här rubbas denna idé av ett annat sätt att tänka: ju mindre vi har, desto mer kan vi bli.
De fyrtio dagarna av fasta som kyrkan varje år iakttar som en nedräkning inför påsken har, sedan den på 300-talet blev en del av det heliga året, visat sig vara ett "gott mått". Såväl psykologiskt som kroppsligt och andligt är det en tillräckligt lång tid för att göra en skillnad. Hur lång den rumsliga karantän som många av oss nu befinner oss i kommer att bli är det ingen som vet. Men kanske blir den tillräckligt lång för att ge oss tid att göra vad Gunnel Vallquist kallar "den korsfästes gest" till vår: en vidöppen famn mot allt som lever och allt som lider.
Peter Halldorf
