Jag har en liten juvel till bok med enformigt omslag som jag läst ur, om inte dagligen så i stort sett, under de senaste 20 åren. Numera har jag införskaffat två exemplar av boken. Den ena ligger på nattduksbordet, den andra i bastun. Det gör varje bastubad (jag bastar minst två gånger i veckan) till en reningskur i dubbel mening. Texterna i denna bok är av det slag som skrubbar själen.
I kyrkans tradition myntades tidigt ett begrepp för den läsning som innebär att man läser för att själen ska genomgå ett reningsbad mer än att tanken ska stimuleras. Man kallade det, med ett latinskt uttryck, lectio divina (gudomlig läsning). En läsning som innebär att man läser för att läsa – inte för att ha läst. Det är läsning som får tanken att stillna, obemärkt övergår den i bön. Man läser nu inte för att lära sig något nytt, utan för att själva läsningen vidgar hjärtat.
Det säger sig själv att detta slag av läsning kräver viss tillvänjning – här är man ännu nybörjare efter 20 år – eftersom all den utbildning som format oss har lärt oss att läsa för att ha läst. Vi studerar för att förvärva kunskaper som sedan mäts i tentor. I rätt sammanhang kan det ha sitt värde, men när det kommer till lectio divina är det ointressant. Här läser jag inte för att få en förklaring, snarare för att bli förklarad.
Som läsart har lectio divina tre särdrag: avgränsning, långsamhet och upprepning. Det gäller att begränsa sig till en kortare text, som man läser dröjande och uppmärksamt. Man idisslar orden, känner deras smak, låter dem sjunka inåt. Så börjar man om och läser samma rader igen. Upprepningen är kanske det svåraste eftersom en viss enformighet infinner sig med tiden. Det välbekanta har en förmåga att skapa tristess. Känslan av att man trampar runt i en cirkel. Jag kan ju det här nu!
Eftersom vi vant oss vid att tänka på förnyelse som något "nytt", tolkar vi ledan som en signal på att det är dags för ett uppbrott, i det här fallet att gå vidare till en ny bok. Men förnyelsens hemlighet är ofta att tränga djupare i det välbekanta. Det vi trodde var en cirkel visade sig vara en spiral. Varje varv tog oss lite djupare ned genom skikten, i texten vi läser – och i vårt eget liv.
Det är naturligtvis inte alla böcker som lämpar sig för lectio divina, och det är inte heller meningen. Vi behöver även litteratur som orienterar oss i olika ämnen. Men här talar vi om en läsart som efterlämnar erfarenheten av att någon har andats på oss. Det är denna vakna läsning som den hebreiska Bibeln uppmanar till med imperativet Shema, hör. Samma verb, på latin, utgör den benediktinska klosterregelns första ord: Obsculta, lyssna.
För den kristne är Bibeln givetvis "guldet" när vi talar om denna läsning. Det som gör att vi ibland kan ha svårigheter med Bibeln är att vi ofta läser den som om den vore en bok om händelser. Men Bibeln är inte en bok om händelser. Den är själv händelsen. Öppnar vi den som om den vore vilken bok som helst förblir den stum. Och öppnar vi den för att få argument för vår tro blir den farlig. Först när vi kliver in i händelsen börjar vi uppfånga ropet i rösten. Vi dras in i dramat. Vi hör, hejdar oss, häpnar. Radikal förundran är för förnimmelsen av Guds närvaro vad ett skarpt intellekt är för lösningen av ett logiskt problem.
Guds närvaro i Bibeln är långt viktigare än alla teorier om Bibelns gudomliga ursprung. När vi förnimmer den närvaron tvivlar vi inte på dess ursprung. Torah min hashamayim, säger rabbinerna. Bibeln är från himlen. Den som på allvar lyssnar börjar förstå innebörden av hashamayim min hatorah – himlen är från Bibeln. Läsningen blir en sakramental händelse. Bibeln är någon, inte något. Den människa som löser in dess ord i sitt liv är långt viktigare än texten mellan två bokpärmar eller på en elektronisk skärm. Hon är ett levande Guds ord.
Lectio divina är alltså en läsning där vi rör oss från ordens yttre betydelse till den inre meningen. Kyrkofäderna hade många uttryck för den rörelsen: att gå från bokstaven till anden, att avlägsna skalet för att nå kärnan, att söka frukten i lövverket. Det innebär inte att vi överger eller relativiserar den yttre, uppenbara betydelsen för att skapa en ny och annan innebörd, utan att vi tränger in i textens eget djup och upptäcker hur den överallt äger en potential till kommunion. Under läsningen kan det hända att vi upptäcker att tron inte var det vi trodde.
Om Bibeln är ”guldet”, är den lilla blå boken som jag har liggande på nattduksbordet och i bastun ”silvret”. Här borde jag kanske inflikat att det inte alltid är oproblematiskt att läsa i bastun. Det räcker med två bastubad så har hälften av bokens sidor fallit ur. Det vill säga, om den är limmad i ryggen vilket de flesta böcker är nuförtiden. Dock inte min lilla juvel till bok med enformigt omslag. Den är trådbunden. Inte bara av estetiska skäl, utan för att den ska tåla omläsning. Om det så är i bastun.
En bok är mer än en bok. Och tro är mer än tro. Det är att förhålla sig.
