Genre: Etnologi
Författare: Thomas Petersson
Titel: "Vem är kannibalen?"
Förlag: Bokförlaget Mormor (257 sidor)
Vilka förpliktelser har en förment upplyst västerlänning i mötet med en folkgrupp som inte har en aning om världen bortom dess lilla djungelby? Frågan må vara lika gammal som mänskligheten, men förrådet av oberörda ”vildar” verkar ta slut någonstans i Papuas djungel för ett par decennier sedan.
Thomas Petersson, nu lektor vid Mälardalens högskola, reste först till detta område som ung backpacker 1987, senare som journalist och forskare. Alltid med en stark önskan att hinna fånga det ursprungliga och orörda innan det försvinner. Han har tidigare skrivit en doktorsavhandling och ett par uppmärksammade böcker om området, och han närmar sig sitt ämne med ödmjukhet och respekt. Att han själv är påtagligt närvarande i texten skapar närhet och identifikation.
De cliffhangers som för berättelsen framåt relaterar till frågan om kannibalismens eventuella existens. Om den finns, kan vi då leva med dubbla måttstockar och låta "vildarna" hållas om nu kannibalism är en del av deras kultur? Och är till exempel Etnografiska museets experter, som påstår att kannibalism aldrig förekommit, mera trovärdiga än de korowaier som opåkallat och med viss vånda berättar om kannibalism som en ofrånkomlig del av livet?
Korowaierna tillåts i boken vara mångfacetterade: vänliga, hederliga och våldsamma på samma gång. Turister, journalister och forskningsresanden är också av olika slag, allt från den svenske researrangören som ges någon sorts auktoritet i snart sagt alla bokens knäckfrågor, till egotrippade journalister med darrig etisk kompass.
Missionärerna däremot är endimensionella: korkade och generellt destruktiva. De har ingenting där att göra med sina västerländska kläder och skottkärror. Och det är klart, shorts under bastkjolen gör sig ju inte så bra på bild.
Missionen har dock genom århundraden varit en huvudaktör vid de flesta möten mellan Västerlandet och ursprungsbefolkningar. Mycket i dess spår förskräcker naturligtvis. Men man ska inte underskatta betydelsen av missionens skolor, dess buffertfunktion mot hänsynslösa kolonialmakter och dess tålmodiga arbete med att ge urbefolkningar språkliga och kunskapsmässiga verktyg att på lika villkor kunna föra sin egen talan i det samhälle de tvingas in i.
Att missionen behandlas så ensidigt är därför lika fördomsfullt som när de lärde på Etnografiska museet avfärdar författarens vän researrangören i en annan del av boken. ”Vem vinner på ett samtal där kritiken hellre vill brännmärka än nyfiket lyssna, betrakta och ta till sig vad den andre faktiskt säger?” undrar författaren i det sammanhanget. Bra fråga! Varför gäller den inte missionärer?
Ta nu inte detta som en sågning av boken. Det vore fel. Det finns ingen anledning att ifrågasätta Thomas Peterssons ärliga uppsåt och goda vilja. Han skriver bra och han anstränger sig för att se både sig själv och dem han möter i lokalbefolkningen med såväl vännens förståelse som forskarens och journalistens ifrågasättande blick. Det är en svår balansgång som ändå oftast lyckas ganska bra.
Som tidsdokument och beskrivning av dubbelheten i en turism som jagar efter det orörda och ursprungliga är Vem är kannibalen? både tänkvärd och underhållande. På köpet får läsaren också en kort orientering i områdets historia och politiska utveckling.
