”Döden, döden.” Så inledde Astrid Lindgren och en av hennes systrar sina telefonsamtal med varandra på ålderns höst. Frasen kommer för mig när jag läser ”Vad håller ni på med? En antologi om klimatet”, fast som parafras: ”Klimatet, klimatet”.
Enligt förlagets hemsida är boken ett resultat av "den frustration som ett gäng författare, serietecknare, konstnärer, poeter och musiker kände när de samtalade om klimatet". Produkten är en välmatad antologi med bidrag i olika genrer, såsom noveller, intervjuer, dikter och serier. Här finns fakta om klimatet och tips från en överlevnadsexpert. Här finns även klimataktivisten Greta Thunbergs tal i FN på engelska. Omslaget visar en söt kanin som ser frågande ut, mot bakgrund av en skogsbrand. Naturen frågar alltså människan varför hon beter sig som hon gör, men egentligen är det förstås ingen fråga utan en anklagelse.
Målgruppen för antologin är enligt bokförsäljningssajten Adlibris ”unga vuxna”. Det finns också en lärarhandledning att ladda ner hos förlaget.
Boken väcker en mängd känslor och frågor hos mig. Alla noveller är dystopiska framtidsskildringar. Det tycks som att det är det enklaste förhållningssättet vid tanken på en kris; hur ska vi föreställa oss framtiden? Men den framtid som fantiseras fram här är mycket dyster, och den är också mycket västerländsk. Trots att vi vet att en stor del av jordens befolkning redan i dag är drabbad av konsekvenserna av temperaturhöjningen är det ingen av de konstnärliga texterna som bearbetar ett sådant perspektiv, utom möjligen i förbigående som ett konstaterande av att antalet flyktingar har ökat. Vi i Sverige, som lever i ett av världens tryggaste länder, och i ett av de länder som enligt alla prognoser kommer att klara sig allra bäst även vid uppvärmningen, ägnar alltså vår tid till att älta vår egen trygghet. Det är kanske förståeligt, men samtidigt lite sorgligt. Näst sist i boken lyfts Kenyas fredspristagare från 2004 fram, Wangari Maathai, vilket verkligen är positivt och äntligen ger en glimt av ett globalt perspektiv.
I barnlitteraturen är det en konvention att aldrig lämna läsaren utan hopp. Nu riktar sig den här boken till något äldre läsare, men jag undrar ändå. Även unga vuxna behöver väl hopp? Klimatpsykologerna Frida Hylander, Kata Nylén och Kali Andersson försöker i sitt bidrag "Klimatpsykologerna förklarar" (sid 114) resonera sig fram till att hoppet finns i att göra någonting i stället för att bli passiv. De menar att man kan känna hopp även om man samtidigt har klimatångest, så länge man låter ångesten bli en drivkraft till att agera. För mig klingar det som ett välment men ändå ganska tomt försök. Att mota ångest med handling är visserligen konstruktivt, men det lägger samtidigt en stor börda på en ung generation.
Jag hade önskat att boken hade försetts med ett förord av en redaktör som förklarade avsikten med antologin. Som klassrumsläsning med uppgifter till fungerar den säkert mycket bättre än som enskild läsning. Många unga i dag har redan en mycket mörk syn på framtiden. Jag tror tyvärr inte att läsning av den här boken ändrar på det.
