Kirk Franklin: “Long live love” (RCA Inspiration/Fo Yo Soul) Betyg: 5
”Please don’t preach the gospel, be the gospel”
Gospelns megastjärna nummer ett är han, Kirk Franklin. Ända sedan debuten med Kirk Franklin & the Family år 1993 har han fått förkroppsliga så kallad ”contemporary gospel”, med bästsäljande album, många Grammys, låtar som legat högt på både kristna och sekulära topplistor och med samarbeten med alla från Bono till Kanye West. En artist som fortfarande dansar hiphop på scenen, sina 49 år till trots. När nya albumet ”Long live love” släpptes intervjuades han i tidningen Vibe Magazine och talade då om hur han kämpat med rädsla och stress i hela sitt liv, att han gått i terapi i åratal och att han, som många afroamerikanska män lider av posttraumatiskt stress-syndrom. Han berättar att han på nya skivan har försökt komma tillbaka till känslan från sitt första album, att skriva hela låtarna klart först och därefter tänka på produktion, orkestrering, sound. Göra allt enklare, och inte heller ha för många sånger på skivan. ”Det var en väldigt annorlunda process, för jag ville vara säker på att sångerna kunde leva själva. Jag ville inte att de skulle ha hjälp”, förklarar han.
Och det är i sanning en samling starka sånger han har fått ihop. Som vanligt hos honom är det sociala budskapet tydligt, när jag lyssnar antecknar jag många klockrena citat och fascineras över vilken ordsmed han är, Kirk Franklin. Som i en av skivans starkaste sånger, "Strong God", som är ett rakt-på-sak-statement om rasåtskillnader med rader som öppet anklagar landets ledning.
We want justice, we want change
we want peace and no more pain.
To be equal, to be free
Martin’s dream is what we need.
Som Franklin säger i Vibe, så är det ett stort missförstånd om gospelmusik att dess agenda alltid ska vara vertikal, att det inte kan finnas en social kommentar, medan Jesus brydde sig om de fattiga och svaga och upprördes över hur de förtrycktes av makthavare och religiösa ledare.
”Jag har alltid skrivit såna texter /--/. Det vidgar begreppet gospel, vad det kan vara och vidgar bilden av vem Gud är.”
Så, nya skivan har många sådana texter. Musikaliskt är den svängig med de skickliga körsångerskorna (han har inga gästsolister med denna gång) och låtar som går att dansa till, som inledande ”F.A.V.O.R” och första singeln ”Love theory”. Jag gillar mycket balladen ”Idols”, som tar upp det ovanliga gospelämnet att idolisera fel saker i livet. ”Father knows best” har ett grymt 70-talsblås och ”Spiritual” ett väldigt kul New Orleans-jazzigt marching band-slut. ”Strong God” är som jag nämnde tidigare, ett riktigt anthem mot rasmotsättningar, som en hymn växer den och växer. Och det gör även albumet. Från bra, till fantastiskt bra, och faktiskt, ett viktigt album.
