Mer än en timme innan föreläsningen i Kungsholms kyrka i Stockholm ska börja är platserna längst fram tagna. När klockorna sedan ringer denna trista tisdagskväll är den stora kyrkan nästan fullsatt. Vem är det alla väntar på?
Jonna heter hon, Jonna Bornemark. Hon är filosof och har gjort en nästan outgrundlig succé med sin senaste bok "Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas herravälde". I den visar hon med hjälp av filosofiska teorier hur vårt samhälle har tagits över av mätbarheten. Alla problem verkar gå att lösa genom att räkna och spalta upp: vården och skolan ska få bättre kvalité genom aktivitetsrapporter och tidsrapportering, vi ska få bättre hälsa genom pulsmätare och stegräknare. Även i kyrkan finns en tendens att fokusera på det som är tydligt mätbart, och en ökad byråkrati.
Boken trycks om, gång på gång. Jonna Bornemark fyller aulor, kyrkor och bokaffärer, hon intervjuas i radio, tv och tidningar. Var kommer detta plötsliga breda intresse för filosofi från?
Jonna Bornemark ler.
– Det är kaxigt kanske, men jag visste att bokens budskap skulle hjälpa människor att förstå sin verklighet bättre.
Sedan mer än tio år tillbaka arbetar Jonna Bornemark som forskare och lärare vid Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola. Där vidareutbildas yrkesgrupper som poliser, präster och högskolelärare. Yrken där människokännedom står i centrum. Studenternas berättelser om hur deras arbete allt mer har börjat handla om papper istället för människor, fick henne att skriva Det omätbaras renässans.
– Så den är ingen skrivbordsprodukt. Det var i samtal med studenterna som jag förstod hur de filosofiska tankarna kunde hjälpa till i dag.
Men ändå, boken är inte av det lättlästa slaget. Jonna Bornemark tar sats mot tre renässansfilosofer – Nicholas Cusanus, Giordano Bruno och René Descartes – för att få syn på vår egen samtid. Och nu gäller det att du som läsare hänger med, för här kommer en kortfattad version av en av Jonna Bornemarks stora poänger i boken: Enligt filosofen Cusanus har vi delat in förnuftet i två olika delar: en kalkylerande del som kan räkna och mäta, vilket kallas för ratio och en reflekterande del som kan hantera det existentiella och oändliga, det så kallade icke-vetandet, vilket kallas för intellectus.
Problemet med vårt samhälle är att vi är väldigt bra på det första, men dåliga på det andra. Och inte bara det, ratio anses väldigt mycket viktigare än intellectus. Därför hamnar alltså exempelvis vårdpersonalens förmågor till empati och lyhördhet i skymundan mot räknandet av antal besök eller diagnoser. Att många hindras att göra ett bra jobb på grund av all rapportering och räknande leder till en etisk stress och i sin tur en våg av utmattningsdepressioner, hävdar Jonna Bornemark.
Det är den här slutsatsen som har fått mest uppmärksamhet. Men faktum är att en väldigt stor del av Jonna Bornemarks bok handlar om Gud och religion – men det lyfts sällan fram. Många icke-religiösa arrangörer vill istället gärna att hon påpekar att hon inte “är religiös”. Men det struntar Jonna Bornemark fullständigt i.
– Religion är en outnyttjad källa för filosofisk reflektion. Tittar vi bakåt så är det ju inom det vi kallar religion som de existentiella frågorna har utvecklats och haft plats. Om jag i traditionell svensk religionskritisk anda skulle säga att alla religiösa har missuppfattat något gravt så skopar jag ju ut en massa människors existentiella tänkande, säger Jonna Bornemark engagerat och fortsätter:
– Att folk tycker att jag kommer med en annan auktoritet om jag hör till den sekulära traditionen säger mycket om hur vi förstår religionens plats.
Enligt Jonna Bornemark hänger religionens tapp i status ihop med samhällets överdrivna fokus på mätbarheten. I vårt kunskapssamhälle ses nämligen allt "icke-vetande" som en svaghet som det genast gäller att täcka över. Religiösa människor blir därför ofta missförstådda, misstänkliggjorda och undergrävda.
Men Jonna Bornemark gör tvärtom. I bokens tredje del lyfter hon upp tre områden där intellectus utgör själva kärnan: humaniora, konst och religion. Hon hävdar nämligen att naturvetenskapen inte är ensam förmögen att berätta sanningen om allt som existerar – utan att vi måste ha en relation till det oändliga för att vara levande. En av bokens tre filosofer, Giordano Bruno, menar att problemet uppstod när vi började prata om Gud som något fullkomligt annorlunda än vår värld. Den innebar nämligen att världen avförtrollades.
– Vi började förklara allt i mekaniska vetenskapliga termer – inklusive människan och naturen. Och då var det sedan enkelt att stryka ett kors över såväl Gud som människans själ. Vi tar bort vad det är att vara levande om vi bara tänker att allt är materia som går att mäta, förklarar Jonna Bornemark.
I dag hanteras de existentiella frågorna nästan enbart i det privata. Att vi inte förmår att hantera sådant som hör till intellectus i samhället leder till ett gap i oss själva, och till en livsdränering, menar Jonna Bornemark. Här har kyrkan något stort att bidra med, som både har ett språk och praktiker för att närma sig det oändliga, eller icke-vetandet.
– Existentiella frågor dyker upp överallt, på Försäkringskassan, på ungdomsmottagningar, i fängelser. Men de som jobbar där har ingen tradition av att hantera de frågorna.
– Jag önskar att kyrkorna skulle få lite mer råg i ryggen kring sin tradition och prata mer öppet om Gud. Ibland försöker man liksom be om ursäkt för det, men då tycker jag att man litegrann köper samhällets gudsbegrepp som en förtryckande gubbe på ett moln.
I ett överdrivet ratio-samhälle blir alltså områden och platser som är starka och rika på intellectuspraktiker, otroligt värdefulla.
– Främlingsfientlighet handlar mycket om att vi projicerar vår ångest inför icke-vetandet. Man vill ha det välkända, och det främmande blir då farligt och läskigt. Men kyrkan har varit väldigt bra på att gömma flyktingar under de senaste århundradena. Det är ett exempel på hur kyrkan i sin relation till icke-vetande kan ha en hälsosam distans till sitt eget samhälle och därmed kunna handla på ett friare sätt, säger Jonna Bornemark.
