Anna Ardin drar en stor rullväska bakom sig. Men inte för att hon har varit ute och rest. Nej, rullväskan är nästan tom sedan hon överlämnat ett gäng gamla bärbara datorer till organisationen “Hela människan”.
I väskan ligger nu några exemplar av hennes bok ”Politisk och profetisk diakoni” (Argument förlag), en analytisk skrift om diakonins roll. Teorin är viktig, men det är också handlingen. Själv citerar hon Jakobs brev:
– Tron utan gärningar är död.
Om ett halvår ordineras Anna Ardin till diakon för Equmeniakyrkan. Hela sitt liv har hon arbetat med socialt arbete på olika sätt, varit politiskt engagerad i Socialdemokraterna såväl som i studentfrågor och i EU-migranters rättigheter. Hon kommer inte från en kristen familj, men åkte som barn med på Metodistkyrkans, numera Equmeniakyrkans, läger på Gotland.
– Jag har alltid haft en kallelse att stå på de förtrycktas sida och det har tagit sig olika uttryck. En del skulle kalla min bakgrund spretig, men för några år sedan upptäckte jag att det ändå funnits en röd tråd – egentligen var det diakoni som jag hade jobbat med hela tiden – en omsorg om människa och skapelse utifrån en övertygelse som kommer inifrån.
– Det är inte som att jag nu har kommit på kristna argument för mitt engagemang, utan diakonin har snarare blivit ett sätt att förklara tron jag redan hade. Framför allt handlar det om tron på att det finns en god kraft och en tro på människan som jag alltid burit med mig. Den tron har nu fått sin förklaring i den goda Guden som blev människa.
I boken "Politisk och profetisk diakoni" tar Anna Ardin hjälp av några medförfattare för att undersöka kyrkans röstbärande roll i samhället. Hon är tydlig med att det diakonala arbetet i form av till exempel hembesök, själavård och språkcaféer är viktigt, men att uppdraget är bredare än så. Det måste till en maktanalys och en systemkritik, menar hon.
– En grundfråga är att fundera på var makten finns och hur den används för att förtrycka. Utifrån det kan man fråga sig hur man kan använda sin egen makt för att närma sig Guds rike. För mig präglas Guds rike av jämlikhet eftersom Gud skapade oss lika värda. Så det diakonala förhållningssättet handlar dels om att se andra människor som sin nästa och dels om att göra en maktanalys kring hur världen ser ut.
Läs mer: Det behövs en existentiell vänster
Anna Ardin är som en politiker och predikant i ett. Blicken är vaken, orden välformulerade. Vi pratar om att en del kristna utifrån Jesu exempel inte tycker att man bör blanda sig i makten överhuvudtaget. Anna håller inte med.
– Kristus avsäger sig den administrativa makten, men han är ju en ledare och tar på sig rollen som ledare. I det diakonala arbetet handlar det mycket om att eftersträva den Jesusliknande makten, alltså att göra anspråk på makten men att sedan förmedla den vidare och göra fler människor delaktiga.
Du skriver i boken att kyrkan bör vara både politisk och profetisk och framföra budskap som är av relevans för framtiden, men kyrkan består ju av anställda och medlemmar med allsköns ideologier, politiska uppfattningar och bibeltolkningar. Hur ska man avgöra i vilka frågor kyrkan ska vara en politisk och profetisk röst?
– Egentligen är det omöjligt att svara på, men det finns massor av verktyg både i teologin och i den kristna historien som vi kan använda oss av. Framför allt gäller det våra förhållningssätt; att arbeta för försoning, tolka välvilligt och se sig själv i en annan människa. Utgångspunkten i kyrkan är också att en människa kan förändras, att det finns omvändelse.
– Men med det sagt finns det också lägen när vi måste dra en gräns. En kyrka i Ludvika bjöd till exempel in nazister för att samtala, men då tänker jag: Nazisterna tror ju inte på alla människors lika värde, de vill mörda människor som inte är som de.
Anna Ardin döljer inte sin ilska, men är samtidigt tydlig med att man utifrån ett kristet perspektiv måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.
– Det är viktigt att kyrkan välkomnar alla som människor, men inte som nazister. Men det är en svår balansgång, för man tar ju inte nödvändigtvis av sig sin ideologi bara för att man kommer till kyrkan.
Skulle du säga att kyrkan i Sverige i dag är profetisk?
– Ja, på vissa sätt. Det finns tydliga berättelser om ett annat rike och ett annat sätt att leva, till exempel i människovärdesfrågor som migration och klimat. Häromdagen gick jag förbi två skyltar vid en kyrka där det på den ena stod ”Du vet väl om att du är värdefull” och på den andra ”Störst av allt är kärleken”. Det är ju klyschigt men samtidigt det centrala kristna budskapet. Så kanske har vi lyckats ändå, säger Anna och lyser upp i ett leende.
Jag håller med om att kyrkan gör massor av bra saker för sina medmänniskor, men det gör även humanitära organisationer och olika välfärdsinträttningar. Vad gör en kyrka till en kyrka?
– Jag önskar att det hade varit lättare att svara på den frågan. Men att en sak kanske är hur vi ska använda oss av Jesus. Är det någon vi ska följa och vara som? Eller ska vi se på andra med Jesu blick? Jag utgår från att Jesus finns i alla människor och att kyrkans uppgift är att möta dem som om det är Jesus vi möter.
– Att vara kyrka är en strävan att vara Guds redskap. Det betyder inte att Gud är maktlös, men att han kallar oss. Att göra världen bättre blir därmed konsekvensen av att tro. Om tron är att vara kär, så är diakonin de kärleksfulla handlingarna, att säga snälla saker och att kramas. Kär är man ändå liksom, men det blir inte så trovärdigt eller meningsfullt om du inte har lust att vara med den andra personen eller inte vill kramas, förklarar Anna.
Själv drivs hon av att vara Guds händer för jämlikhet och fred och hon botar sin klimatångest och sina kval över nedmonterad demokrati med handling. Ofta får hon rådet att ”ta det lite lugnt” men det ligger inte för henne. Hon säger att hon blivit ”frälst från den onda likgiltigheten” och får kraft att fortsätta när hon ser skärvor av Jesus i andra människor eller när hon läser Bibeln.
Just nu arbetar Anna Ardin utifrån sin diakontjänst som utredare på Forum, som är ett samlingsorgan för organisationer inom civilsamhället, för att skriva en rapport om strukturer för diakoni inom Equmeniakyrkan. Hon hoppas att både utredningen och boken hon nyss släppt ger upphov till samtal kring kyrkans röstbärande roll. Kyrkan får inte stelna i bekvämlighet eller styras av rädsla, säger hon.
– Ibland tänker jag på hur det skulle vara om dagens kristna placerades i romarriket år noll. Skulle vi vara så radikala att vi spikades upp på ett kors? Även om döden kanske inte ska vara målet, är frågan: Är man beredd att låta tron kosta på?
– Jag tror också att vi måste börja med en intern väckelse inom kyrkan. Ibland glömmer vi bort vad som egentligen står i Bibeln. Till exempel om att värna skapelsen eller att, precis som Jesus, utmana makten.
Läs mer: De övade på helig vrede
