Att Eva Bergman för första gången regisserar ett verk av sin pappa Ingmar Bergman väcker stor uppmärksamhet. "Fanny och Alexander" som prisar teaterns magi och denna lilla världs förmåga att förklara den stora världen känns som ett logiskt val. Denna filmklassiker – som även tidigare tolkats på scenen – skildrar en brokig familjeskara som firar jul och en förtvivlad änka som gifter sig med en kyrkans man. Hon tror han ska kunna ge henne andligt stöd och bli en god far för hennes barn. Men äktenskapet blir en katastrof och Fanny och Alexander far mycket illa. Emilie tärs av en längtan att lämna biskopen men tvekar eftersom hon väntar hans barn.
På Göteborgs stadsteater har Eva Bergman tidigare gjort en hyllad föreställning om Karl Gerhard och jag minns också med glädje ”Driving Miles”. Fanny och Alexander är ingen lika självklar succé trots att den bygger på en färgstark och fängslande historia där teaterns glada mask abrupt vänds till den sorgsna masken. Att en regissör vill sätta ett eget avtryck på en klassiker är förståeligt, men i detta fall tunnar det ut och avdramatiserar den. Strålande skådespelarinsatser och en eminent orkester lyfter dock föreställningen.
I den antagligen medvetet gammeldags uppsättningen betonas det metateatrala. Karaktärer förklarar att de är skådespelare som spelar roller, en klumpig teaterportal far ner och Hamlet repeteras . Bilden av Ekdahls som en överklassfamilj har dämpats och handlingen flyttats till 30-talet. Det sistnämnda märks främst genom att orkestern spelar en sorts slowjazz och att den judiske affärsmannen Isak talar om gränser som håller på att sprängas och det outsägliga som breder ut sig.
Eva Bergman har sagt sig vilja berätta Fanny och Alexander med feministiska förtecken. Hon klargör att det är ett matriarkat som styr familjen Ekdahl och sönerna Carl och Gustav framställs som veka och rätt ynkliga män som fruarna enkelt rår över och leder på rätta vägar. Men generellt får tyvärr de kvinnliga rollfigurerna lite snålt med utrymme.
Utgångspunkten för föreställningen är Stefan Larssons bearbetning av verket som han med stor framgång regisserade på Dramaten. Sedan har Eva Bergman i sin tur bearbetat och skalat ned dramat. Öppningen med änglar och Maria och Josef med Jesusbarnet förbryllar och skojas bort. Kanske var det bara ett julspel som repeterades? Överhuvud taget är det lite för mycket lustigheter och några skådespelare ”spelar på skratten”.
Uppsättningen ger ibland ett rapsodiskt intryck. Familjen Ekdahls julfirande är raskt över och handlingen flyttas snart till biskopsgården – där ju också de mest drabbande partierna utspelar sig. När barnen ska befrias från detta skräckens hus hinner dock spänningen inte infinna sig.
Ett välkommet stilgrepp Eva Bergman använt ända sedan hon var chef för Backa Teater är att ge musiken lika stor plats som agerandet. Orkestern, under ledning av kapellmästarna Bernt Andersson och Bo Stenholm, är med på scenen hela tiden. I början är musiken sprittande lätt i anslaget och några skådespelare brister ut i sång. Sedan svider och mörknar tonerna alltmer i linje med att hoten i den lilla och stora världen växer.
Att låta Jakob Eklund - som tidigare imponerat på denna teater som Willy Loman i ”En handelsresandes död” – spela biskopen är ett utomordentligt val. Biskopen tror på en sträng dömande gud i stället för en gud som älskar människorna och sätter samtidigt sitt ego i högsätet. Det vore lätt att göra ett tydligt monster av denne man. Men Jakob väljer en subtilare väg att gestalta ondskan, kravet på askes och lydnad av fru och barn. Dessutom vågar han vila i tystnaden. Även när biskopen slår sker det i stillhet och då berör våldet mer.
Johan Gry gör ett fint innerligt rollporträtt av den lyckligt leende teaterdirektören Oskar Ekdahl som går bort "mitt i steget". Det skär i hjärtat när Oskar drabbas av insikten att han ska dö och måste lämna sin familj. Som en sammanhållande kraft och skarp tunga i föreställningens centrum finns farmodern Helena Ekdahl – härligt gestaltad av Carina Boberg. Emilie Strandberg gör på kort tid intryck som det klipska hembiträdet Maj och Carina M Johansson blixtrar till som biskopens förgrämda syster och Gustavs fru. Lars Väringer gestaltar väl Isaks oro och slughet.
Slutet på Fanny och Alexander går i hoppfullhetens tecken. Även ett så kallat oäkta barn upptas i familjens Ekdahls famn och teaterns framtid säkras när Emilie beslutar sig för att driva verksamheten vidare. På nytt kan fantasin och lusten flöda!
Ingegerd Rönnberg
