Mitt bland julstjärnor, amaryllis och ett jättestort fikonträd med glansiga blad, står Ylva Eggehorn.
– Visst är det vackert här?
Hon har tagit med mig till Ösmo plantshop, en dryg mil från hennes hem i Sorunda utanför Nynäshamn. Solljuset som kämpat sig igenom den decembergrå himlen fyller hela växthuset där vi står.
– Vet du vad jag ska bli när jag blir stor? frågar hon och ser lite pillemarisk ut.
– Då ska jag bli florist.
Den snart 70-åriga Ylva Eggehorn har hunnit med mycket i sitt liv. Skrivit psalmer, dramatik, prosa och lyrik. Och läroböcker i religion. Nu är hon aktuell med boken ”Natt och dag” där hon samlat gamla och nya texter, en för varje dag.
Texterna är olika sinsemellan, men jag märker att blicken är ett återkommande tema. Ömsint beskriver Ylva Eggehorn sin farmors mörkbruna och gyllene blick, full av kärlek. När den såg på Ylva fick hon "kraft att växa upp och lust att leva".
Varför fascineras du av blicken?
– Det kommer från min samlade livserfarenhet. Jag vet hur det känns när en blick man söker viker undan eller inte finns. Sådant kan hända i familjen och i skolan eller på arbetsplatsen. I forskningen har man sett att utfrysning gör lika ont som att få ett hårt slag, det träffar samma punkt i hjärnans smärtcentrum.
Ylva verkar veta vad hon pratar om. Så gör hon en snabb vändning och beskriver ett foto av sig själv som liten.
– Jag är sex månader gammal och ligger i vagnen. Mellan de broderade lakanen sticker det upp en blick, begrundande och vaksam. När jag såg fotot kände jag genast igen mig, jag har fortfarande samma blick, säger hon och illustrerar genom att ta av sig glasögonen och härma barnets blick. Hennes ögon är stora och blå.
Du skriver också om Kristusblicken. Hurdan är den?
– Ja… Den är släkt med farmors blick eller om det är tvärtom. Det är blicken hos någon som är klok och mogen men som fortfarande orkar hysa tillit. Någon som har återerövrat sitt barnaskap efter att man har förlorat sin oskuldsfullhet. Det är en blick där jag inte blir förrådd oavsett vad han ser. Det är en slags obruten solidaritet.
Har du alltid sett på Gud på det sättet?
– Det hemska är att min gudsbild inte utvecklats ett dugg, den är exakt likadan som när jag först blev kristen, säger Ylva med ett låtsas-förläget uttryck och lägger handen vid munnen som att hon viskar en hemlighet.
– Men den gudsbilden har räddat mig många gånger. Jag har massor av krav på mig själv och många sprickor i min själ, men här finns något som legat stilla, den hemliga vännen, min bundsförvant finns alltid där.
I "Natt och dag" skymtar den där bundsförvanten ofta fram. Texterna följer månadernas och kyrkoårets gång och jag frågar Ylva om hennes mående påverkas av årets skiftningar.
– Jag är en ljusjägare, svarar hon snabbt.
– Som ung var jag en vemodig och melankolisk typ som älskade november. Nu gillar jag alla årstider.
– Men vet du vad jag verkligen älskar?
Ylva lyser upp.
– Kyrkoåret! Jag är ett kyrkoårsfan. Det är så spännande med ett år som börjar en hel månad innan vårt kalenderår. Det finns något alternativt och subversivt i det. Vi får hjälp att inse att vi inte bara är låsta av den här tiden som ramas in av veckonummer och som bara mal på. I kyrkoåret får man gå in i en helt annan berättelse där det händer överraskande saker.
Den där förkärleken för det alternativa livet, något som går på tvärs med samtiden, föddes hos Ylva Eggehorn redan på 1970-talet. Då tillhörde hon Jesusrörelsen, flyttade ut på landet och startade kollektiv i Hannagården. Den enkla, nära gemenskapen lockade, långt ifrån kapitalismens larm. Ylva beskriver hur hon i dag känner sig obekväm i vår aktuella tid, hur den är som ett främmande land.
– Vi lever i en girig, makthungrig tid där cynismen står väldigt högt i kurs. Jag har aldrig förstått varför det anses intellektuellt att vara cynisk. Cynismen är som en machete – visserligen bra på att röja väg genom att ifrågasätta makthavare, men den planterar inga nya blommor.
– Jag tror mycket av vår benägenhet till girighet och cynism handlar om frånvaron av andlighet. Gudlösheten gör att det enda som skapar mening är att konsumera och prestera. Jesus gjorde en bra analys när han sa att man inte kan tjäna både Gud och mammon.
Ylva Eggehorn berättar att hon fortfarande fylls med vrede när hon tänker på världens tillstånd, men medan hon som ung deltog i aktioner och skramlade med insamlingsbössor, är hon i dag en ”gammal dam som har ont i knäna”. Hon skrattar, men blir snart allvarlig.
– Men skriva, det kan jag. Litteratur är ett långsamt verkande gift.
Läs mer: Recension: Eggehorn låter barnen bli vägvisare
I "Natt och dag" skriver Ylva Eggehorn inte bara om den ljusa, goda blicken, utan också om den jämförande. Den som har sitt ursprung i skapelseberättelsen där ormen väser om att det fanns något ännu bättre, "ni kan bli som gudar". Allt sedan begynnelsen hittar jämförelsen ny näring och allt som den belönar blir norm – status, perfektion, framgång, yttre skönhet och styrka. Även i kyrkan. Men där tillkommer också den jämförande, religiösa blicken.
– Den blicken består i att hela tiden bedöma hur andliga vi är. Ibland får jag frågan ”Hur har du det med Gud?”. Och då tänker jag: Jag skiter väl i det. Jag är emot att hela tiden ta tempen på min egen andlighet. Vår egen blick är för trång och det stora problemet är att vi sitter fast i vårt ego.
Hur ska vi komma bort från det?
Ylva funderar en stund innan hon säger:
– Jag gillar inte att förenkla livet i några levnadsregler, men vi har ju beprövade hjälpmedel. Den kontemplativa bönen till exempel.
– Som när den första vårsolen kommer, då står alla så här, säger Ylva, blundar och sträcker ansiktet mot solen. Och så tittar människorna upp och ler. Om man vågar stanna upp i det kan man förändras. Men ofta är vi rädda för att förändras så vi vågar inte stanna i de där stunderna.
Själv hittar Ylva Eggehorn sinnesron i Kristusblicken som ser på henne och säger att Gud har älskat henne innan världens grund var lagd.
Och så tror hon på att ständigt fylla sin blick med förundran. Under vår pratstund gör Ylva Eggehorn det flera gånger. När hon pekar ut en ovanlig växt eller när hon stannar upp mitt i en mening för att ta ett foto av mig, bara för att blomman i bakgrunden formar en rosett i mitt hår. Och så pratar hon om hur träden och bergen kan ge läkedom och tröst.
– Och vårblommorna, de kommer upp varje år även om jag är jättedeprimerad. De är inte lika neurotiska som jag. Jag kanske skulle göra som Jesus säger och ta mig en titt.
Ylva Eggehorn blandar hela tiden lekfullheten och allvaret och talar precis lika poetiskt som hon skriver. Då och då bryter hon av sina resonemang med en anekdot.
– Jag kan berätta något ganska vackert. När jag var i 50, 60-årsåldern frågade en kvinna mig: Vem tror du att du är i 80-årsåldern?
– Och då blundade jag och fick upp en bild på en kvinna inom mig. Hon satt i ett rum med stora fönster, en liten dam i ljusgul klänning med grått hår. Och så tittade hon på mig och sa: ”Ljuset Ylva, glöm inte ljuset”. Och: ”Ditt liv var värt priset”.
Ylva tittar rakt på mig och ler med hela ögonen.
– Jag blir själv rörd när jag tänker på det. Och när jag vaknar på småtimmarna och funderar på vad jag gjorde med mitt liv, kan jag återkomma till den där bilden och tänka: Ja, det var värt det. Jag har inget otalt med Gud.
Läs mer: Ylva Eggehorn: "Jesus är min bundsförvant"
---
Fakta: Ylva Eggehorn
Ålder: 68 år.
Yrke: Författare och lyriker.
Bor: I Sorunda utanför Nynäshamn.
Familj: Maken Georg och vuxna barn
Aktuell: Med boken "Natt och dag – Ord för årets alla dagar" (Verbum).
---
