Efter att den energifyllda syskontrion LIN-D värmt upp publiken äntrade Samuel Ljungblahd scenen med keps på sniskan och collegetröja med Norrlands-tryck. Med ens förvandlades gympahallen till gudstjänstrum. Publiken sjöng med och sträckte händerna i luften.
– I know where my peace comes from, ropade Ljungblahd och pekade mot skyn innan han sågade jantelagen, uppmuntrade publiken att våga drömma större och berättade vad Gud har för tankar med var och en.
– Jag är kristen och min tro är att Gud säger att jag är fantastisk, underbar, att det inte finns någon i världen som är som jag.
Publiken jublade.
Om Ljungblahd bjöd publiken på nytt material, lutade Kirk Franklin sig mot gamla hits. Med hjälp av "My desire", "Risen" och "My life is in your hands" byggde han skickligt upp till ett stämningsfullt crescendo som kröntes av "Imagine me".
I mellansnacket berättade han något han vanligtvis inte pratar om. Hur han som fyraåring adopterades bort och under hela sitt liv kämpat med osäkerhet och dålig självkänsla. För ett halvår sedan fick han veta att hans biologiska pappa var döende och han ställdes inför ett val.
– Jag hatade honom för att han övergav mig, men jag är kristen så jag vill förlåta honom. Och jag vill fortsätta att förlåta honom varje dag.
Förlåtelsens teologi i ett nötskal, som bottnar i artisten själv.
Med den inramningen blev det extra stark när hela publiken fick sjunga om hur Gud kan ta bort skam, sorg och sår. Och sedan bara fortsatte det. Hela publiken sjöng "Amazing Grace", "Saliga visshet" och "O store Gud".
Och publiken lydde Kirk Franklins minsta vink. När han ropade "play the piano" spelade de luftpiano och när han uppmanade dem krama en främling och säga "Gud älskar dig" tog svenskarna flera steg utanför bekvämlighetszonen och förenades i ett kramkalas i Jesu namn.
Från att prata om depression vände Franklin sedan snabbt till att ropa "Har ni kul?" varpå han lät en kvinna längst fram i publiken spontant sjunga solo till "Lean on me". Hon chockade alla genom att fullkomligt briljera och Kirk Franklin tittade häpet på.
Kirk Franklins konsert var en uppvisning i scenkonst. Musikaliskt proffsigt med supertajt band och en kör som fick fem röster att låta som det tredubbla. Och så evangeliet. Förpackat i medryckande gospel.
Var jag på ett väckelsemöte eller på en konsert? Förmodligen på den bästa blandningen av båda.
