Det är trångt i portgången för folk som vill bryta ny mark. Eller starta nya festivaler för den delen. Men gänget bakom Rainbow Rock har inga planer på att ge upp eftersom de upplever att de har Gud på sin sida. I bräschen för Rainbow Rock står Jeanette och Henrik Larsson och Hulda och Johannes Jonsson, två äkta par som också leder Christian Metalheads International, ett internationellt nätverk för älskare av kristen metalmusik med drygt 11 700 medlemmar på Facebook. Det fanns med andra ord goda skäl att tro att fler än de cirka hundratalet besökare som faktiskt kom skulle dyka upp i konsertarenan Satelliten i Sollentuna, men så icke.
För det järngäng som var på plats erbjöds både mat och övernattningsmöjligheter vilket skapar viss lägerkänsla under det dryga dygn som festivalen pågår. Tillvaron är visserligen intensivt fokuserad kring musiken, men eftersom artisterna inte bara hänger backstage utan ledigt rör sig bland festivalbesökarna uppstår en familjär stämning. Här verkar det yttre spelar mindre roll. Somliga kör läder, nitar och rubbet, medan andra ser ut att ha åkt hit direkt från kontoret. Opretentiöst var ordet.
Sent på fredagseftermiddagen hålls första konserten, en unik sådan. Parakletos är ett metalprojekt från finska Österbotten som bara existerat i studion. Bandet har släppt låtar på skiva och på nätet men aldrig någonsin spelat live och hade inte tänkt göra det den här gången heller, men Henrik Larsson ringde musikerna och tjatade att de skulle komma och till sist föll de till föga. Parakletos har gjort en black metalversion av Fader vår och många av bandets låtar innehåller rena bibeltexter.
Holländska Proclaim avlöser dem och därefter tar brittiska Rifferspock vid. Flukt från Tyskland intar scenen vid halv tiotiden och därefter kommer finska Northern Flames. Den nattliga avslutningen är hörvärd.
Holy Blood från Ukraina spelar dödsmetall med hängivna kristna texter, men de har ett sound som inte liknar någon annans. Sättningen gitarr, bas, trummor och flöjt är de förmodligen ensamma om i genren. I kulisserna uppstår ett nytt standardskämt i form av en kul hittepå-konversation:
– Och vad gör du?
– Jag spelar flöjt i dödsmetallband.
Man tror det först när man ser det. Visst, det blev kanske lite enahanda i längden, men på sina studioinspelningar varierar sig ukrainarna med ännu fler instrument. Onekligen ett uppiggande inslag.
Dag två inleds med två seminarier. Först delade Henrik Larsson sin vision om en nystartad Youtube-kanal där kristna metalmusiker inte bara delar sin musik, utan också sitt vittnesbörd och sina berättelser. Därefter höll William Rönn, sångare i Hilastherion, ett seminarium som syftade till att människor ska upptäcka sitt värde.
Sedan inleddes en ny konsertkavalkad som räckte långt inpå småtimmarna. Kvällen började med två starka spelningar i form av Peter 118 och finska industrirockarna Poltinmerkki. En av huvudpersonerna i Waiting for Ravens hade fått oväntat förhinder så det amerikanska bandet tvingades ställa in sin Sverigeresa. Bandet skulle dessutom haft skivsläpp på Rainbow Rock. I deras ställe bjöd One Bad Pigs trummis oväntat på en akustisk föreställning. PJ Roraback, som den gode Paul kallar sig när han kör sitt soloprojekt, var mer än lovligt nervös av att fylla ut hela scenen själv med bara sin röst och en gitarr, men han klarade uppgiften med den äran. Hans nära, personliga låtar och berättelser blev en skön kontrast till allt mullrande och growlande och manglande som övriga konstellationer ägnade sig åt.
Ett annat överraskningsmoment inträffar senare när finska Hilastherion stämmer upp i en blytung version av påskpsalmen "Se vi går upp till Jerusalem" med svensk text och allt. Därefter fortsatte de med "Judgement day" och ordningen var återställd.
Amerikanska punkbandet One Bad Pig är kända för att ha en spektakulär scenshow och man kan utan darr på rösten säga att de levde upp till förväntningarna. Låt gå för att vissa effekter bantats ner en aning, till exempel hade barnbassängen med grädde och chokladsås som sångaren brukar dyka ner i bytts ut mot en liten tårta som han fick i ansiktet. Men mitt i alla extravaganta scenutspel fanns ett djupt allvar och en varm tro.
De fyra killarna i One Bad Pig är verkliga "Jesusfreaks" och det märktes. I ett av sina mellansnack vävde sångaren Carey "Kosher" Womack in såväl händelserna på Drottninggatan i Stockholm för ett år sedan som helgens terrordåd i Tyskland, varpå bandet framförde en sång om sina kristna syskon i Syrien och Irak som dagligen riskerar att få plikta med sina liv för sin tros skull. "Kosher" håller också ett brandtal med uppmaningen att dra med mer folk till nästa års festival.
För trots att det där stora genombrottet återstår för Rainbow Rock så siktar arrangörerna på en fortsättning. I fjol stängdes pendeltåget av på grund av terrordådet på Drottninggatan vilket gjorde att ett antal personer missade första festivaldagen. I år drabbades festivalen av en annan tragisk händelse. En av festivalbesökarna, en medelålderns man som flugit från England för att se sitt absoluta favoritband Parakletos, kände sig dålig efter deras konsert och gick och lade sig i ett vilrum. Sedan blev han sämre och ambulans tillkallades, men trots intensivt arbete av ambulanspersonalen kom senare beskedet att hans liv inte gått att rädda. Tungt för familj och vänner och även för festivalledningen som hanterade händelsen med stor omsorg och respekt.
På något sätt underströk också händelsen allvaret mitt i allt det uppsluppna och glädjefyllda som en musikfestival har att bjuda på. Gränsen mellan livet och döden är hårfin och man kan aldrig veta exakt var den går, hur nära den är. Det livsbejakande budskapet på Rainbow Rock är att för den som gör sällskap med Jesus på den resan behöver man aldrig vara rädd för själva övergången. Döden är bara en port till ett liv som aldrig tar slut.
