Egentligen skulle vi ha suttit i den röda soffan på Tomas kontor i den gamla kexfabriken för många månader sedan. Vid den här tiden förra året var skivan i princip färdig att släppas, men ett samtal från TV4 kom emellan. Tomas Andersson Wij insåg att erbjudandet om att medverka i "Så mycket bättre" trots allt kom ganska lägligt. Det var något med den nya skivan som skavde i honom och om han nu tackade ja skulle han få tid och möjlighet att göra något åt det.
Skivsläppet fick vänta och så här i efterhand är tv-effekten högst påtaglig. Antalet Spotifyspelningar fyrdubblades under hösten för Tomas och inför den stundande turnén har han sålt dubbelt så många biljetter som senast i många städer.
– Det är många som inte har vetat vem jag är. Det finns en massa människor som uppskattar bra musik, men som inte lägger två strån i kors för att söka upp den. Och vi träffade väl några av dem, konstaterar Tomas.
Läs också: Tomas Andersson Wij i Så mycket bättre: Tacksam för uppväxten i kyrkan
Framför allt är han förtjust i själva konceptet, att mötas kring musiken, diskutera sitt jobb.
– Jag har alltid gillat programmet. Det handlar ju verkligen om att se det bästa i varandra, inte så mycket om att värdera, vilket är ganska ovanligt. Och det är inte konfliktdrivet heller. En sak som är väldigt osvensk är att man möts över generationsgränserna – Sabina Ddumba, 23, möter Kikki Danielsson, 65. Det ser man inte så ofta, varken på kaféerna i Stockholm eller på tv.
”Så mycket bättre” upptog en stor del av Tomas höst.
– Under de där veckorna var det lite som ett halvtidsjobb att bara svara på grejer som kom till mig. Jag försöker verkligen svara på allt, om det inte är någon som är uppenbart knasig i bollen.
Han medger att ”det är mycket man får syn på när man är med i tv-program nio veckor i rad”. Som kraftuttrycken.
– Min pappa var jätteupprörd över att jag svor så mycket och jag är själv lite chockad över att jag gjorde det. Man tänker inte på sånt själv när man sitter i det, så jag får be om ursäkt, säger han och skrattar.
Läs också: Kärleken går genom rutan under Andersson Wijs dag i ”Så mycket bättre”
Under vintermånaderna har han hunnit med en turnévända i Norge tillsammans med Trygve Skaug, en norsk singer-songwriter som nyligen haft sitt genombrott.
– Det finns ett släktskap i vårt uttryck och Trygve har en väldig medvind just nu. Vi hade skitkul ihop så nu har vi gjort ett utbyte. Han ska göra fem förbandsgig med mig nu på vårturnén.
Stockholm, Uppsala, Göteborg, Falun och Örebro får den äran att höra Skaug som också har frikyrkobakgrund och faktiskt fortfarande leder lovsång ibland.
Titelsången på Tomas nya album heter "Avsändare okänd" och handlar om behovet av att tacka.
– Det tror jag att många människor kan känna. En tacksamhet inför det enkla, mest självklara i tillvaron – ens barn en vacker sommarkväll i stugan eller en tacksamhet över att bara få finnas till, för att man kanske insett att det inte är självklart. Då kommer frågan: Vem är det man ska tacka? Jag har inte några riktiga svar på det själv. Jag ställer frågan. Det blir nån slags psalm för agnostiker, men jag har ju fått med mig mitt frikyrkoarv, det här med tacksägelsen. Jag vet ju vilken stark kraft det är.
– Jag vet hur bra det är för mig att inför ett gig tacka för att jag får göra det här. Det gör att jag vänder mig bort från allt som bryter ner mig i form av jämförelser med andra. Hur ska det gå? Hur ska recensionerna bli? Hur ska det sälja? Alltså bort från det numerära tänkandet till en tacksamhet att jag får göra det här ännu en kväll som jag faktiskt alltid har velat göra.
En upparbetad rutin. Som en bön.
– Jag tror att vi mår bra av att påminna oss om vad vi har helt enkelt. Vi stämmer vårt inre instrument.
Läs också: Micke Allén - musikern som försvann, är tillbaka
Ett stycke ur titellåten lyder: "Säg mig vem ska jag tacka, för den tid som har gått? Det står avsändare okänd på de gåvor som jag fått". Sången avslutar albumet.
– Jag har sjungit den här låten hela sommaren och den slår an någonting i folk. Jag börjar inse att det inte finns så många låtar om tacksamhet.
Inledningsspåret på skivan heter ”Det finns ingen ensamhet” och det är en tanke som Tomas gärna drar en lans för. Eller rent av en insikt.
– Jag har ofta hört människor säga så här, nästan slentrianmässigt: Som människa är man alltid ensam, man föds ensam, man dör ensam, och jag har känt varenda gång: Nej, det där är fel!
– Det är givetvis sant på ett plan, men det finns också en djup sanning som motsäger det och det är att vi aldrig är ensamma, att människor, tillvaron, naturen och allting är så nära oss. Det är bara en armlängd bort och vi är så lika varandra. Ensamheten sitter så otroligt mycket i oss, i våra egna tankefängelser och det som vi murar in oss i, i form av desillusion och bitterhet, idéer om oss själva som isolerar oss från andra.
Tomas berättar att han skrev sången en kväll när han befann sig på San Calisto, en klassisk sunkbar i Rom.
– Jag stod där själv och bara njöt av att vara bland människor, att jag kände mig som en del i det här. Andra versen handlar ju om att vara ensam, men ändå på ett sätt existentiellt sammanlänkad med alla. Och sorlljuden i mitten av låten, de är från San Calisto.
Tomas tänker alltså att trots att vi som människor har tillgång till gemenskap ändå har en tendens att välja bort det till förmån för ensamheten.
Men varför, när vi egentligen vill känna samhörighet?
Tomas tystnar. Funderar. Länge.
– Därför att vi kanske skäms för oss själva. Vi skäms för att visa vilka vi är och då väljer vi i stället att visa upp vilka vi vill vara, på Instagram, på Facebook. Då permanentar vi bara kontaktlösheten. Men hade vi vågat öppna oss och slutat skämmas för att vi är människor så hade vi ju sett att vi är väldigt lika varandra.
Det var de här två nyckelsångerna som Tomas skrev i somras i det andrum som uppstod när skivsläppet sköts upp på grund av ”Så mycket bättre”.
– Och så tog jag bort två låtar och producerade om en låt. Sedan var skivan klar.
Döden finns också med på skivan. "Hej på dig döden" heter singel nummer två.
Har du kommit i den åldern när det är oundvikligt att tala om döden?
– Ja, jag tror det. Jag kände ganska starkt kring 40, apropå den låten, att det som ska förändras i livet, det ska förändras nu. Det ska inte skjutas på framtiden. När man är 40 har man fortfarande en chans att starta om. Och det handlar ju den där låten om. Livet knackar på dörren och säger: Lev mig nu! Annars ...
Känner du att din uppväxt laddar frågorna om döden med en särskild tyngd?
– Jag har aldrig haft någon dödsskräck. Jag tänker att det kanske till och med är rätt skönt när den dagen kommer. Nu får jag andas ut ... Det är lätt att vara kaxig nu, men sedan när man ligger där, då kanske ångesten kommer.
Det beror förstås på vad man tror ska komma.
– Jag har svårt att tro att livet bara skulle ta slut. Jag har alltid haft en slags övertygelse om att det fortsätter, men jag har aldrig haft några bilder om vad det skulle kunna vara. Det visar sig väl en dag.
