Vi möts i en sommarstuga långt ute på Värmdölandet. Från vardagsrumsfönstret ser man fjärden glittra. Sommartid är båttrafiken intensiv här, men så här i vinterkylan har både seglare och badare annat för sig. Christer Hultgren har alltid levt nära havet, men för hans del har det i första hand handlat om Blekingekusten, samma landskap där jag själv har mina rötter. Fast detta är första gången vi möts.
En sång för oss samman. Christer Hultgren har nämligen skrivit ”Jag vill ge dig o Herre min lovsång” och den är som klippt och skuren för ett avsnitt i DagenTV:s serie ”Så kom sången till”. Sjungen och älskad av många, men samtidigt inte sönderanalyserad. Namnet Christer Hultgren klingar också anonymt i mångas öron, vilket bara väcker än mer nyfikenhet.
Det tar inte lång tid att förstå att Christer Hultgren inte är de stora ordens man. Men det märks också att han är strävsam och målmedveten och han rent ut sagt älskar sitt andliga hem, Pingstkyrkan i Karlskrona. Hela sitt yrkesliv har han jobbat i näringslivet, med it och informationshantering av alla de slag. För några år sedan gick han i pension. Musiken har varit hans stora fritidsintresse, en gåva som han odlat flitigt i församlingens hägn där han lagt ner en stor del av sitt fritidsengagemang ända sedan tonåren.
Christers ödmjuka inställning bekräftas i samtal med andra medlemmar i hans församling. Beskrivningen av hur han i alla år, likt en Göte Strandsjö, stöttat och uppmuntrat unga musiker samtidigt som han generöst delat med sig av sin gedigna erfarenhet, är i sanning rörande.
– Jag kom med i församlingens blåsorkester när jag var tretton år gammal, berättar Christer. Så småningom blev jag ledare för ungdomskören som man hade på den tiden, på 1970-talet. Och sedan har det levt på.
– Jag har hela den här tiden varit en av musikledarna i min hemförsamling. Det har varit en värdefull del av mitt liv och parallellt med det har jag försökt att skriva sånger.
Trumpet var det första instrument Christer lärde sig spela. Det tyckte han var häftigt. Det och att få vara del i en orkester.
Du fick tidigt scenvana?
– Det var ju så, eller är så i frikyrkan, att man blir van att stå på scen och framföra musik. Antingen i orkestrar eller körer.
Hur kom det sig att du började skriva sånger?
– Jag har alltid tyckt att en bra sång är fantastisk, där man kan blanda ord och musik och där de två delarna förstärker varandra. Jag har beundrat duktiga sångskivare, både profana och kristna. Någonstans i tjugoårsåldern kände jag att jag ville pröva det här. Jag ville naturligtvis också hitta lite nya klanger för min kör.
Kommer du ihåg den första sång du skrev?
– Ja. Den hade en tidstypisk text. De där åren, i slutet av 1960- och 70-talet, var det där med himlen och Jesu återkomst ganska levande. Man talade mycket om det. Så min första sång hette ”Som en tjuv om natten”. En väldigt enkel sång, men det var så jag kände att jag ville skriva det då.
Du fick mersmak av komponerandet och 1978 skrev du ”Jag vill ge dig o Herre min lovsång”. Var befann du dig i livet då?
– Då var jag inte purung längre, utan jag hade hunnit en bit i livet. Jag var fortfarande engagerad med att leda ungdomskören i min hemförsamling.
Hur kom den här sången till dig?
– Jag önskar att jag kunde berätta en dramatisk och fängslande historia, men jag kan inte göra det. Det här temat – jag vill med min sång och med mitt liv vara en lovsång till Gud – det är inte särskilt originellt, men det var levande för mig. Att inte lovsången bara är en attityd, utan att den måste påverka hela mitt liv, och den tanken håller fortfarande tycker jag.
Den här sången slog ju verkligen an. När förstod du att detta var en sång som fastnade i mångas hjärtan?
– Det har ju kommit gradvis och det roliga är att jag fortfarande får höra det från människor ganska ofta på olika sätt. Antigen personligen eller via brev och mejl, så jag har förstått att den här sången har betytt mycket för ganska många människor. Också vid livets milstolpar, bröllop, högtidsdagar, till och med begravningar har man sjungit den här sången.
Det måste kännas speciellt som upphovsman att en sång blir så spridd?
– Det gör det. Jag minns hur det kändes för inte så många år sedan när min yngste son hade flyttat till Norge och vi gick på gudstjänst i Filadelfiakyrkan i Oslo. Rätt som det var började man sjunga ”Jag vill ge dig o Herre min lovsång”. Och det underliga var att alla verkade kunna texten, jag förstod att det var en bekant sång för dem. En underbar ensemble spelade till den och det var bland det vackraste jag hört, tyckte jag. Då förstod jag att det inte är bara i Sverige som man har tagit till sig den här sången.
Visste du när du satt där att sången fanns på norska?
– Nej, inte då. Sedan har den kommit med i den norska psalmboken. Den finns faktiskt i en psalmbok i Finland också. Och i Danmark.
Vad har varit din drivkraft som sångförfattare genom åren?
– Jag tror det har varit en önskan om att med sången gestalta min tro helt enkelt.
Skriver du sånger fortfarande?
– Ja, men kanske inte så frekvent som för 20–30 år sedan. I min hemförsamling har vi en orkester som jag ägnar en del tid åt och då är det roligt att komma med en del nytt material ibland. Och att då även arrangera andras sånger.
Du har även skrivit en nattvardssång som är mycket sjungen – ”Kom låt oss alla samlas”. Känns det inte konstigt att folk nästan inte vet vem du är med tanke på att dina sånger är så välspridda?
– Nej, det är jag tacksam för. Det vore väldigt jobbigt om det skulle vara på något annat sätt.
Du trivs rätt bra med att vara doldis, alltså?
– Absolut!
