DDDD
Simon Ådahl
”En välsignad man”
(Talking music)
Lyssnar man med ett halvt öra eller halvhjärtat så kan man få för sig att Simon Ådahls nya skiva är ett habilt verk av en förvisso kompetent men inte speciellt innovativ eller unik artist.
Men då lyssnar man som sagt bara halvt, då fastnar man vid den ytliga bedömningen.
Simon Ådahls ”En välsignad man” är inte nyskapande i musikalisk mening, och sannolikt är det inte heller tanken. Den väldigt klassiska rockpopen, väl förpackad med hjälp av begåvade producenten Pontus Frisk, är mer medel än mål. Likaså med texterna, de är okomplicerade och ur rent litterär synvinkel så skulle såväl avsaknaden av finess och närvaron av nödrim här och där kunna kritiseras. Mer medel än mål även i den avdelningen, helt enkelt.
Så vad är då målet, vad är syftet? Att på ännu ett sätt, vid sidan om rollerna som talare och författare som han vuxit in i de senaste åren, berätta om sin resa från slentrianmässig barnatro till levande vuxentro och om den Gud han funnit och upptäckt. Två huvudspår går igen i Simon Ådahls sånger: Evangeliets tydliga hälsning om att allt utgår ifrån Gud och hans nåd och barmhärtighet samt en utmaning och uppmaning att våga kliva in i det liv av övernaturlighet som finns i efterföljden av Jesus.
På ytan en god habil skiva, på djupet en betydligt mer stabil skiva.
