Vi möts i Centrumkyrkan i Sundbyberg där Bengt Johansson arbetar som pastor sedan något år tillbaka. Strax innan har han hållit ett bibelstudium för daglediga, något som ännu känns lite nytt, men spännande!
Pastor var inte ett epitet han hade trott skulle hamna på hans cv, men å andra sidan hade han i början av sin karriär heller aldrig kunnat ana att han, snart 65 år gammal, skulle släppa en tjugonde skiva.
I kyrktrappan hänger affischen som berättar om releasen av nya "Klara låga" som går av stapeln nu på lördag den 30 september. Den innehåller elva nyskrivna sånger och en översatt, och kan nog upplevas annorlunda mot de senaste tre skivorna, tror Bengt. De har innehållit mer berättade sånger, medan hans önskan med den här är att erbjuda mer "användbara" lovsånger, som fungerar i gudstjänster.
– Men det där med att ”planera” en skiva och sätta en inriktning har hittills aldrig funkat, säger han och skrattar.
– Man får ta de sånger som kommer.
Kommer det märkas att det här är en jubileumsskiva?
– Nä, säger Bengt och brister ut i skratt igen.
– Har du några bra idéer?
Jag föreslår ballonger till alla och Bengt ler stort.
– Jamen, kanske det.
De nya sångerna vill visa på en väg till att söka och finna ett hopp och en tro som bär genom glädje och sorg. En grundton som präglat alla Bengts skivor ända sedan "Vind över vatten" kom 1989. En önskan med ett tydligt ursprung.
De som följt Bengts karriär vet att han började som rockmusiker på 1980-talet. Han turnerade mycket och levde snabbt, men när han var runt 33 år, ställdes hela livet på ända. Plötsligt kände han sig inte närvarande någonstans, vare sig på scen, med familjen, eller med sig själv.
– Jag insåg att det liv jag levde inte höll och Gud lät mig möta mig själv.
I samma veva fick han frågan om att leda sången vid nattvardsgudstjänsterna i den kyrkan han tillhörde, en fråga som skulle förändra hans riktning.
– Det var nytt för mig som var van att stå och spela rock för en publik, att få vända sig till Gud med min bön och min sång. Och det fanns en djup, underbar smak i att få leda andra inför Guds ansikte, säger Bengt.
Det var i den atmosfären som sånger som ”Bara i dig” växte fram.
– I den situation jag befann mig i vägde orden i den sången tungt, ”Herren är min klippa” var mer än bara vackra ord. Det var något jag upplevde i mitt liv, och det födde lovsången i mig. Tonen föddes då. Tatueringen i hjärtat, beskriver Bengt på sitt poetiska vis.
Bengt fick se hur tron bar genom allt, att det fanns en grund att bygga livet på, och att det var Gud.
– Allt annat kan man sjunka igenom, maktlöshet och misslyckande, men inte genom Gud. Där finns en botten.
Genom åren har Bengt sedan fått vara en del av en växande lovsångskultur som ofta kritiserats för att ta för stor plats i gudstjänsterna, på bekostnad av annan musik. Men Bengt tror att det finns en tydlig tanke med det.
– Jag tror att Gud har gett oss lovsången för att vi behöver den i den här tiden. Jag ser den som verklighets-terapi. Det är så mycket som vill dra oss bort från Gud i dag, prylar och karriär, så lovsången blir som en terapi som pekar på en verklighet där Gud står i centrum. Där vi kommer nära Gud och där allt får rätt proportioner. Och där vi får hopp.
När man skriver sånger om tillit och förtröstan, är det viktigt att själv ta tid med Gud då?
– Ja, annars skulle det inte bli något. Andakterna är min tros rollator. Man dör inte utan det, men efter ett tag är det något som rubbas, så för mig är det helt ihopkopplat.
Hur kommer sångerna till dig?
– För mig är det både hantverk, möda och ingivelse. Jag kan jobba tre veckor med en sång, och sedan skriver jag en annan på tio minuter. Men jag hade aldrig skrivit den om jag inte gjort de där tre veckornas arbete först.
Är du aldrig orolig för att skriva samma låt om igen, fast i ”nya kläder”?
– Ja, det är en skräck, och ibland har jag tänkt ”den här har jag ju skrivit förut”, men då får man släppa det, eller göra lite förändringar.
Men att, som Bengt, ha hållit ut i 28 år i en bransch där många tappar luften och lusten mycket tidigare är imponerande. När jag frågar om hans driv handlar om envishet eller en djupare kallelse, så ler han.
– En envis kallelse kanske? Eller så har jag bara hittat den där spiken som jag fortsatt att hamra på. Ytterst sett handlar det om att lägga sitt liv i Guds händer och att få vara en länk i kedjan och göra det man ska.
– Visst har jag tänkt någon gång ”undra vad jag ska bli när jag blir stor?”, men efter 25 år insåg jag att det är så här mitt liv ser ut, och det blir nog inga stora förändringar framöver heller.
Och nu släpper du platta tjugo. Har du fler skivor inom dig?
– Vad vet jag? Det jag gör känns fortfarande roligt och meningsfullt, även om orken inte är den samma och att det behövs mer tid för återhämtning, men om Herren vill och vi får leva, så fortsätter jag.
"Klara låga" är precis som hans senaste skivor, producerad i samarbete med Paul Biktor Börjesson, som funnits vid Bengts sida i många år. Han är även basist i hans band och finns med på releasefesten, tillsammans med musikerna Ted Hector, Pelle Claesson, Johanna Strömblad och Nicke Widén. Alla minst 20 år yngre än honom själv, men det är inget som märks.
– Jag har inte spelat ihop med jämnåriga på 30 år, säger Bengt och skrattar …
– … så jag tror säkert att jag är yngre än jag är. Men jag bryr mig inte, och då är det som att ingen annan bryr sig heller. Mycket handlar om lusten och glädjen i det man gör, och i livet överhuvudtaget.
– Du vet, jag har träffat munkar och nunnor som jag inte skulle kunna säga hur gamla de är, för de är så levande. Det bara gnistrar om dem. Och jag tror det har med livet med Gud att göra. Att man lever fullt ut.
– Sådan vill jag vara.
Therese Hedlund
