En efter en försvinner vår ungdoms hjältar. Nu senast Hans Alfredson. Jag läste i Expressen i december förra året att Hans Alfredson nu tänkte dra sig undan från offentligheten och inte göra några fler framträdanden. Hans fru Gunilla berättade att han inte mådde så bra – "Men han finns fortfarande!".
I en intervju i Dagens Nyheter 2011, inför hans 80-årsdag, berättade han själv att han saknar sin kreativitet:
– Jag har tappat all lust. Jag skriver ingenting. Jag gör ingenting. Jag bara går omkring och gnäller.
Jag tänkte: Jag borde skriva ett brev till honom och tacka för all glädje, humor och djupt allvar, som han genom böcker, filmer, revyer, texter, sånger och Lindeman-monologer bjudit oss. Inte minst eftersom man kunde få intrycket att han hade svårt att själv glädjas åt vad han skapat under ett sagolikt kreativt och aktivt liv. Kanske hade han också svårt att ta till sig den varma sympati och stora kärlek som många, många svenskar ville visa honom.
Det blev inget brev skrivet men redan 1983 hade jag skrivit ett brev till honom med ett liknande innehåll. Jag bifogade också en bok som jag hittat i ett gammalt antikvariats lager. Där fanns en trave med osålda förlagsnya exemplar av ”den danske succéförfattaren” Kelvin Lindemanns roman ”Gyllne länkar” – ännu en Lindeman alltså – och fick ett vänligt svar (se bild ovan) som tackade för brevet och boken, förklarade det Lindemanska släktskapet och avslutades med uppmaningen: Lev väl!
Hasse och Tage förnyade svensk humor under 1960-talet, blev stilbildare och fick många efterföljare.
Det fanns plats för barnslighet och fnissande, men också av bildning, träffsäker satir och samhällskritik i en säregen blandning av humor, värme och skärpa. Alla de tokiga, fnissiga, roliga och delvis improviserade Lindemangubbarna gick rakt in i den svenska humorns ”Hall of Fame” och fortfarande är vi många som kan de flesta Lindemännen mer eller mindre utantill.
Hans Alfredson fick ofta frågan: "Var får ni allt ifrån?" Ibland brukade han svara: "Från en liten fabrik i Tyskland!" Men mest var det en liten röd stuga i Vitabergsparken på Söder i Stockholm, som var skaparverkstad och arbetsplats för Hasse och Tage och AB Svenska Ord. De var aktiva i Amnesty och deltog i motståndet mot kärnkraften. I monologer och revyinslag fick dåtidens u-landshjälp, girighet och orättvisor, samhällsbyråkrati och tidvis också den svenska socialdemokratin bli måltavla för kritik och satir.
En allt mer sekulariserad och anpassningsbar kyrka fick en rejäl känga i monologen "Ringaren" (1962). Här berättades om att man i församlingen fått en ung och modern präst, pastor Jansson.
– Om han kan de tio budorden det vet jag inte, men han har sett filmen i alla fall.
Pastor Jansson var också, enligt Ringaren, en riktigt bra talare:
– Livet är som en påse, sa han, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något.
I samma anda som Lennart Hyland, som hade en religiös Hylands hörna, skapades "religiösa hörnet" i revyn "Under dubbelgöken" (1979). Där samtalar Hasse och Tage om tro och vetande i det numera klassiska numret "Robert Lind i Kramfors".
Artister, humorister och skämtare kommer och går. Men vad är det som gör Tage Danielsson och Hans Alfredson till så älskade och nu, så saknade personer? Kulturjournalisten Sven Hugo Persson använde ordet "folkhems-ikon" när han i SVT:s minnesprogram i veckan försökte beskriva Hans Alfredsons betydelse. Vi behöver förebilder, idoler och kanske ikoner. Säkert är det också så att varje generation har sina idoler eller ikoner.
Jag minns att jag som barn kände någon slags stor sorg och tomhet när två världsberömda svenskar, Jussi Björling och Dag Hammarskjöld, dog i början av 1960-talet.
Det är ändå ganska få ”kändisar” som uppnår status av ”folkhems-ikon”. Både Tage Danielsson och Hans Alfredson kan nog sättas upp på den listan. Kanske Evert Taube och alldeles säkert Astrid Lindgren.
När vi i dag saknar politiker med landsfadersstatus (som till exempel Tage Erlander) behöver vi andra auktoriteter eller förebilder som går att lita på, som berör oss med humor och allvar, skratt och gråt, och som kunde vara "en av oss". Kanske var det just därför Hans Alfredson och inte en statsminister eller ärkebiskop ombads tala tröst till svenska folket efter Estonia-katastrofen.
Lite sorgligt också – men inte ovanligt – är att han som delat med sig av så mycket generositet, humor, värme, glada skratt och kloka ord mot slutet av livet hade svårt att känna glädje och förstå vilken plats han hade i svenska folkets hjärtan. Efter Tage Danielssons död 1985 förändrades mycket och Hasse och Tage fanns inte längre. I sitt tal på begravningen sa Hans Alfredson:
– En evig höst har fastnat i mig, fylld av minnen som virvlande löv. Leken är slut, det är kväll och det blir mörkt.
Men också:
– Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande. Det kan vara tungt men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen så ökar man världens elände.
Det fanns inte bara humor och glädje på ytan i Hans Alfredsons liv, utan också både sorg och mörker. Skådespelaren Börje Ahlstedt, som arbetade tillsammans med honom på Dramaten, beskriver honom som en stor komiker och en stor tragiker, en mästare i balansen mellan sorg och glädje. Kanske var det den undertonen som gjorde honom så uppskattad och älskad.
Det är mycket lättare att gå omkring och vara bitter, kritisk, korrekt och allvarlig än att våga hålla glädjen levande genom humor, skratt, barnslighet och skämtsamhet. Hos Hans Alfredson fanns en stark strävan att sprida glädje, tro på det goda och inge hopp. I revyn ”Fröken Fleggmans mustasch” drabbas huvudpersoner, spelad av Hans Alfredson, av den ena katastrofen efter den andra. Men varje gång skakar han lite på sig och säger: ”Ah, ja det kunde faktiskt varit värre!”.
Stefan Einhorn svarade i ett tv-program i förra veckan på frågan "Vad är livets mening?":
– Att livets mening är att leva i och ta vara på godhet och visdom och att när vi lämnar den här världen ska den vara lite ljusare än när vi kom.
Nästan samma ord använde Hans Alfredson i sitt minnestal över Tage Danielsson. Godhet, humor och vishet! Hans Alfredson gjorde den här världen lite ljusare.
Willy Swahn, företagsledare och skribent med rötterna i Evangeliska frikyrkan
