När vi talar om Martin Luther fokuserar vi gärna på kyrkporten där han ska ha spikat upp sina 95 teser. Men tänker vi efter så nådde han ju med detta bara den läskunniga elit som passerade porten. Även om de utgjorde en inflytelserik grupp hade det knappast räckt till för att starta en reformation.
Nej, utan boktryckarkonsten hade nog reformationen aldrig kommit till stånd. Eller i varje fall fått ett helt annat förlopp. Aldrig förr hade det varit så enkelt att nå så många på lika kort tid. Fram till dess hade gemene man i huvudsak tagit in information via öronen. Nu tog ögonen vid. Luther nådde på det här sättet alla samhällsskikt, och han spelade skickligt på ett redan existerande missnöje med påvens fögderi.
Den ensamme munken hotade hela den mäktiga katolska kyrkan. Man kommer osökt att tänka på hur nutida aktivister på sociala medier har tänt den gnista som hotat, och någon gång också störtat, envåldshärskare.
Pamfletternas bilder chockerar även en blaserad nutida nätsurfare som tror sig ha sett det mesta. Kanske är bilderna mer stötande för oss än för sin samtid, som var mera van att tolka den här sortens bildspråk. Utställningen visar också hur bilderna var fulla av symboler som gav dem ett annat innehåll än de ger åt oss. Säckpipan symboliserade lusta, åsnan och tiaran var symboler för påven och pennan för Luther – han var ju en av sin tids flitigaste författare. Även Luthers motståndare använde förstås satir. Här pågick en kamp med vässade pennor och träsnittsknivar!
Det kan tyckas märkligt att Martin Luther inte drog sig för att ta till dessa i vårt tycke tvivelaktiga metoder för att nå ut med sitt budskap. Han var ju en andens man som för allt vad vi kan förstå drevs av ädla motiv i sin kamp för att rädda kyrkan. Men när bokpressarna kunde producera både text och bilder i stora upplagor blev nidskrifter av olika slag vanliga, och det verkar ha fallit sig naturligt för Luther att använda såväl mediet som språket.
Han hade en nära vän i branschen, den 20 år äldre Lucas Cranach. Han var också borgmästare i Luthers stad, Wittenberg, och hovmålare hos kurfursten. Han skapade själv träsnitt till trycksakerna.
En spenslig 21-åring vid namn Philip Melanchton blev professor i grekiska vid stadens universitet. Han skulle senare bli rektor för universitetet och Luthers arvtagare som ledare för reformationen. Dessa tre, borgmästaren, professorn och munken, bildade tillsammans ett oslagbart produktionsteam för de populära häftena.
År 1521 gav de ut häftet Passional Christi und Antichristi. Kristus ställdes alltså mot Antikrist, det var påven. Häftet spreds i stora upplagor. I text och bilder visades hur den katolska kyrkans och påvens agerande stod i direkt motsats till det Jesus gjorde och lärde. Bilderna påminde om de bönebilder som folk var vana vid, och tanken var nog att de både skulle uppvigla mot påven och locka till bön för den rätta läran.
Hälften av de 26 dubbelbilderna illustrerade texter ur evangelierna, den andra hälften är passager ur den katolska kyrkans rättsordning. På den ena bilden tvättar Jesus sina lärjungars fötter, på den andra får påven sina fötter kyssta. På den ena bilden kastar Jesus ut månglarna ur templet, på den andra skor sig påven på avlatshandeln. Och så går det på i 13 bildpar med bilder och texter som förstärker varandra.
Allt detta visar den utställning som EWK-muséet i Norrköping påpassligt tagit fram nu när Luthers reformation fyller 500 år. Den visar att nutida begrepp som PR, visselblåsare, källkritik och spin doctors har djupa rötter och att diskussionen om yttrande- och religionsfrihet, liksom om religionskritiken och dess former, ständigt måste leva. Museets mål är att få till stånd samtal om hur hat förstör samhället, nu likaväl som då.
Tanken är god och utställningen väcker många reflexioner. Möjligen hade man tjänat på att variera formen mera. De tre avdelningarna ”bakgrundshistorien”, ”bannlysningen” och ”attackerna” presenteras nu tämligen likartat med jämnstora bilder i jämförelsevis litet format och stora textsjok som tillsammans ger ett ganska kompakt intryck. Det gör att den som inte tar sig tid att läsa texterna kanske bara får sina fördomar om kyrkans män befästa. Och så var det väl inte menat?
Utställningens titel, När Luther blev viral, är väl funnen. "Viral" står för något som snabbt sprider sig på ett virusliknande sätt i stora grupper av människor. Man kan säga att de skapade sin tids lärobok, serietidning och teve i ett. Och den som stannar upp och tar in text och bild kan få sig åtskilliga tankeställare.
