I "Himlaspelet" anklagar den unge bonddrängen Mats Ersson Vår Herre och undrar vad han menar med att låta en oskyldig lida. Hans älskade Marit har blivit bränd på bål som häxa och i sin förtvivlan ställer han samma fråga som Job ställer i Bibeln. Han kräver både en förklaring och en upprättelse.
Resan tar Mats för genom sex scener – dalmålningar – med motiv inspirerade av uråldrig bondtro och Gamla testamentet. Det gör att man får tolka mycket själv.
Teodicéproblemet får också en helt ny dimension. I år spelar nämligen förre ärkebiskopen Anders Wejryd Vår Herre.
– De andra som spelat Vår Herre tidigare har inte haft de associationerna. Men Anders Wejryd har mycket grundkunskap om spelet eftersom han varit med tidigare. Han tyckte inte riktigt om kyrkoherderollen eftersom det är han som dömer Marit till döden, berättar regissören Birgit Carlstén.
Anders Wejryd betonar att han spelar Vår Herre, inte Gud, men är glad över att få förmedla en gudsbild som är på riktigt.
– Den begränsade iscensättningen gör att gudsbilden mest består av konturer, säger Anders Wejryd.
När han tidigare spelat Simon Petrus och kyrkoherde blev Anders Wejryd varse hur väldigt olika föreställningarna blir beroende på samspelet mellan publik och skådespelare.
– Samma skillnad i dynamik mellan medverkande och åhörare minns jag från de dubbla gudstjänsterna på landet, trots att predikan och psalmerna var desamma, berättar Anders Wejryd.
Rune Lindström var en ung teologistudent samtidigt som han skrev manus. Men ”Himla-spelet” gjorde enorm succé redan vid premiären 1941, mitt under brinnande världskrig. Den spelades på paradplatsen i Folkets hus med 500 platser. Det kom 5 000.
Redan kort efter urpremiären gästspelade ensemblen på Dramaten och i New York och filmatiserades av regissören Alf Sjöberg. Giganter som Jarl Kulle spelade mot lokala förmågor.
Kopplingen mellan häxbränningen och kritiken mot nazismen var hett politiskt sprängstoff som gjorde att tyska ambassaden gjorde allt som stod i deras makt för att stoppa spelet.
I samband med förra årets 75-årsjubileum visades utställningen ”En himla människa” med ett citat av pjäsförfattaren.
”Varje generation måste kämpa mot förminskningen av människovärdet.”
I många år spelades spelet i Gropen med stjärnor som Jarl Kulle och lokala förmågor. Framför allt 60-talet var en storhetstid. På en sommar kunde publiken uppgå till över 30 000 personer under en veckas föreställningar.
– Då var det en riksangelägenhet. Nu finns här hur många evenemang som helst och blir en i mängden. Men det kommer även de som såg den redan 1941. Den första Marit brukar komma. Och trettondagen brukar det vara temagudstjänst med delar ur Himlaspelet, berättar Birgit Carlstén.
När Birgit Carlstén, som sett pjäsen sen hon var fem år, tog över som regissör 2006 var ekonomin svajig och styrelsen ny. Därför gjorde hon ett "Himla Mellanspel", ett slags hyllningsspel till Rune Lindström och "Himlaspelet".
Året därpå var det premiär för hennes nyuppsättning som fick flytta inomhus eftersom det blev för dyrt att flytta tillbaka till Gropen med filmade inslag och bilder. I stället har man byggt balkonger runt i den gamla godtemplarlokalen med en hög scen, så att publiken nu är omgiven av spelet.
– Jag gick tillbaka till gammalt material och delar av filmen. Samma originaltext men med nytt tilltal. Marit, som det egentligen handlar om, har väldigt få repliker men får en större roll genom att hon kommer till Mats i hans tankar, säger Birgit Carlstén.
Av sorg blir Mats en rätt hemsk man, en förfärlig typ rent ut sagt, men Vår Herre tar honom ner på jorden. På dödsbädden utspelar sig en dragkamp inom honom mellan Djävulen, Ängeln och Kurbitsmålaren. Ängeln och Kurbitsmålaren vinner.
Himlaspelet är en allegori med hjälp av dalmålningar på rim och Karlfeldts dikter.
– Modernt blir det aldrig men däremot aktuellt, eftersom det handlar om utanförskap och främlingsfientlighet. Precis som i dag letar man efter syndabockar. Himlaspelet är som att få en injektion av vad livet handlar om.
Bakom produktionen står den ideella Föreningen Himlaspelet. Charlotte Lautmann från Alvik, utanför Siljansnäs, är ord-förande och ett hängivet fan.
– Jag var helt fascinerad redan första gången jag såg den och grät på slutet.
Spelet präglar hela bygden. Många begravningsannonser har citat som relaterar till spelet. Och det engagerar mellan 40 och 50 frivilliga bakom på och bakom scen. De som bygger scenen, spelmän som medverkar, nio djäknar som är med som statister och dansare.
– Mycket kommer till i sista stund. Men det går. Man vet aldrig riktigt vilka som dyker upp. Och ibland dyker det upp någon extra, berättar Charlotte Lautmann.
På scen står medverkande mellan nio och 80 år. Birgit Carlstén har moderniserat spelet och har medvetet försökt få med fler kvinnor i spelet. I dag sitter även kvinnor i tinget. Och i år spelas ängeln av en kvinna.
Varför tror du att ”Himlaspelet” har varit en framgång i så många år?
– Det är ett väldigt fint spel, ett absolut mästerverk, med ett innehåll som går hem. Både humor och spelglädje. Det finns också en lokal förankring som är viktig.
– Som aktiv i Svenska kyrkan ser jag ”Himlaspelet” som en fantastisk predikan. En väg- visare i hur den kristna tron fungerar och om hur lätt vi går vilse i vår livsvandring och hur vi också mobbar ut folk. Dåtidens häxor kan vi likna vid dagens kränkningar av kvinnor i krigets Syrien och hur vi hanterar dem. Spelet känns extremt aktuellt och innehåller så många lager. Jag hittar något nytt varje gång.
