Vi möts på ett kafé strax intill Fyrisån som ringlar sig genom universitetsstaden. Bakverk och mjuka fåtöljer tycks ha magnetisk inverkan på stans studenter som trillar in under intervjun i en till synes aldrig sinande ström.
Bara någon vecka tidigare har jag för första gången hört Thomas Cervin tolka Bob Dylan, en konsert i Söderledskyrkan i Hökarängen. Han är hemtam i Svenska kyrkan, spelar ofta där och gärna med repertoar av Bob Dylan vars liv han också gärna levandegör med valda berättelser för sin publik. Min nyfikenhet väcktes omgående; vad är det som driver karln att göra detta?
Det ska visa sig att Bob Dylan varit ett återkommande inslag i Thomas Cervins liv. Som artist att beundra och tolka. Som tänkare och filosof att brottas med. Och – inte minst – som en guide till en levande kristen tro. Men hur besjälad Thomas än känner sig av Robert Zimmermans konstnärskap har han rent fysiskt aldrig kommit närmare honom än cirka fem meter. Det var 2001 vid en konsert i New York, blott några månader efter elfte septemberattentatet.
Men låt oss ta historien från början.
Thomas Cervin växte upp med en splittrad bild av kristen tro. Pappan var shartauan, tillhörde en gammal, konservativ kyrklig gren, och mamman var katolik. Som 15-åring fick Thomas en gitarr och började då att spela sånger av Bob Dylan som tilltalade honom.
– Dylan satte ord på en mångfald av känslor. Men när Dylan sedan kom ut som kristen blev jag mest irriterad, minns Thomas. Jag slutade lyssna för jag hade så dåliga erfarenheter av kristendom själv.
Några år senare skulle livet göra en u-sväng. Thomas hade börjat lyssna på Dylan igen. Albumet "Infidels" från 1983 var det första han köpte direkt när det kom och så här i efterhand har han insett betydelsen.
– Jag flyttade till Stockholm och började märka att den där andliga biten hos Dylan var inte så dum. Jag började känna att det här var hållbart, så Dylan var till hjälp för mig när det gällde att komma till tro. Jag fick mentalt stöd av Bob Dylan och hans texter, för han är så ärlig när han pratar om sin tro, sitt liv, sina relationer och kärleken och allting. Dylan blev som en mentor för mig.
1985 fyllde Thomas 23 år. Det blev också året för hans kristna omvändelse.
– Jag fick en väldigt stark andlig upplevelse och jag tror att Dylans texter hjälpte mig fram till det.
Efter frälsningen – ja, Thomas använder det ordet – visste han inte riktigt var han skulle ta vägen. Han saknade ett kristet sammanhang, men hans syster som var troende hjälpte honom att hitta en kristen folkhögskola.
– Sedan var Dylan perifer för mig. Det var Jesus och gemenskapen i kyrkan som tog över och det tyckte jag var väldigt skönt, för Dylan kan få lite för hög position i en del människors liv. Det är nästan lite religion, funderar han.
För tio år sedan hade Thomas aldrig tolkat Bob Dylan offentligt. Han fokuserade på annat. Funderade på att bli präst och började därför läsa teologi. Han och hustrun funderade på om de kanske hade en missionskallelse. Afrika lockade, men det kändes som ett för stort projekt. I stället fick Thomas jobb i New York, hos Svenska kyrkan i utlandet.
– Vi var nygifta och tänkte att vi måste göra någonting tillsammans. I New York kom jag igång med musiken. Jag sjöng i körer och började spela mer i gudstjänster, piano. Det gick bra.
Konserten med Bob Dylan på Madison Square Garden bara tre månader efter terrorattackarena mot staden blev en stark upplevelse. Thomas och hans fru satt på första raden och hade Dylan på bara några meters avstånd.
– Första låten han sjöng var ”A hard rain’s a-gonna fall” och det bara några veckor efter att ett väldigt hårt regn fallit över staden. Det var en stark upplevelse. Han är väldigt eskatologisk i sina texter.
När makarna Cervin sedan återvände till Sverige lade Thomas prästplanerna på hyllan och fick jobb som musiker i Universitetskyrkan. Han ville utveckla sitt musikspråk. Och nu var han inte längre främmande för att tolka Dylan igen.
År 2011 fick Thomas och hans medmusiker en idé, att försöka få en spelning på legendarens 70-årsdag. Så han hörde av sig till en rockpub i Uppsala och datumet den 24 maj råkade vara ledigt
– Vi fick komma dit och lira och konserten blev jättelyckad. Samma dag fick jag spela i Radio Uppland.
Många präster råkade befinna sig i publiken vilket senare ledde till att Thomas fick en förfrågan att göra en Dylanmässa i domkyrkan. Något år innan hade det varit en Cohen-mässa med Tomas Boströms svenska översättningar av Leonard Cohen. När Thomas insåg det blev han inspirerad att översätta Dylanlåtar till svenska.
– Det var roligt och skönt att jobba med texterna och hitta ett språk som var mitt. Och som var Dylans, skyndar han sig att tillägga.
Sedan har det rullat på. Thomas har lärt känna den legendariske Israel Goodman Young "Izzy Young" som gav Bob Dylan hans första betalda spelning på Folklore Centre i Greenwich Village, New York. Numera driver han en butik på Södermalm i Stockholm där Thomas spelade på Dylans 75-årsdag i fjol.
Thomas försörjer sig som lärare, men spelandet är en levande hobby som tar honom till många olika människor och sammanhang, kyrkor, bibliotek och en mängd andra inrättningar. Jag frågar vad det är han vill presentera av Dylan.
– Jag vill presentera en människa som är helgjuten, som bär med sig erfarenheter av livet, av en svår skilsmässa och en jättestark frälsningsupplevelse, som är otroligt profetisk i att se tiden vi lever i och som har en stor kärlek till människor, till de fattiga och de ensamma. Dylan är själavårdande och bekräftande, han för fram ett tröstens budskap. Hans bilder är ofta en allegori för att det finns en Gud, eller en högre mening med livet.
Thomas återkommer hela tiden till Bob Dylans ärlighet. Att han aldrig förställer sig, vilket inte minst är tydligt i hans bok "Memoarer" som Thomas varmt rekommenderar.
– Dylan lämnar ut sig. Han censurerar inte sig själv och jag tror att det är därför det blir så helande att läsa hans texter. Det är lätt att spegla sig i Dylan, säger Thomas med eftertryck.
