Några ord räcker för att avslöja hans finska rötter. Micke Allén hade fyllt 18 när han flyttade till Stockholm vintern 1977–78. Bättre möjligheter till jobb hägrade och den unge finlandssvensken hamnade rätt snart på ett tryckeri på Lidingö som skulle bli hans fasta punkt under åren i Stockholm.
Det föll sig så att den unge pastorssonen började umgås i frikyrkokretsar, till en början i Filadelfiakyrkan där hans musikaliska talanger snabbt blev upptäckta.
– Frikyrkan var ju en väldigt bra miljö att få chansen att spela i. Det är en bra grogrund för musiker att få uppbackning i, konstaterar Micke Allén när vi sitter ner på ett fik i Gamla stan i Stockholm för att prata om hans självbetitlade debutalbum.
Under de första åren i huvudstaden tändes låtskrivandets gnista och snart hördes hans gitarrspel i Filadelfiauppsättningar som "Musikalen Lukas".
– Det började med att jag fick vara med och spela i Filadelfiakyrkans ungdomskör. Sedan musikaler. Sedan lärde jag känna musiker där, minns Micke Allén.
Under några månader reste han och flera andra ungdomar runt med evangelisten Urban Widholm som samlade pengar till missionsinsatser i Afrika.
– Det var under den turnén som jag började med mitt låtskrivande. Eller framföra låtar tillsammans med gruppen Mayday och olika sättningar.
Att höra Micke Allén uttrycka sig i tal är som att få en nyckel till hans omvittnade förmåga att formulera sig i sina låttexter. Avskalat. Kärnfullt. Egenskaper som gjorde honom till en stor inspirationskälla för en ung Tomas Andersson Wij när denne senare skulle börja skriva låtar. De två möttes första gången i Ebeneserkyrkan på Söder i Stockholm, där Micke Allén ibland framförde sina sånger på Blecktornet, ett legendariskt kristet musikkafé på 1980-talet.
Under 1980-talet skaffade sig Micke Allén en trogen publik, främst i Stockholm och i Örebro där han ibland uppträdde när Örebromissionen hade stormönstring i form av vinterting och sommarting. Micke spelade in några demos och trots att branschfolk visade intresse för hans låtar blev det aldrig någon skivinspelning. I slutat av 1980-talet flyttade Micke Allén och hans dåvarande flickvän till Skåne, ett litet rött hus på en åker utanför Helsingborg. De gifte sig och skilde sig på mindre än ett halvår. Kvar i stugan var Micke och två katter.
Sångförfattandet överlevde livets törnar, men tiden som scenartist tycktes nu över. Om låtskrivaren Micke Allén fortfarande flög, så gjorde han det under publikens radar. För somliga fans blev han någon som flyttade till Skåne och försvann från scenen, medan andra frågade sig: Vart tog den där Micke Allén vägen?
Fast ryktet om den flinke låtmakaren var inte alldeles utplånat. Musikern Lasse Lindbom var förbi Helsingborg och uttryckte då intresse att spela in en skiva med Micke.
– Men jag kände att jag ville göra nya låtar. Jag var inte så nöjd med det jag hade då. Men så rann det ut i sanden.
Micke skrattar.
– Det är säkert någon sorts diagnos som gör att jag inte får ändan ur vagnen.
Musiken har varit en viktig del i hans liv allt sedan barnsben, men efter flytten till Skåne tog den sig allt mindre offentliga uttryck.
– Jag hade min publik i frikyrkan och ju mer profan jag blev, desto färre spelningar fick jag. Till slut fick jag inga spelningar. I Stockholm var jag bortskämd med att ha väldigt duktiga musiker omkring mig, och det är inte så lätt att hitta nya som man synkar med, förklarar han.
– Men att jag är på det igen är ju tack vare Tomas och Sven (Lindvall, basist och gammal spelkompis) som nödgade mig att ”nu gör vi nåt”! På något sätt kände jag mig mogen.
Den känslan var nog sann, för när Micke Allén efter alla dessa år äntligen gick in i en inspelningsstudio på allvar så bara fanns det där. Flytet. Tre dagar så satt det mesta som det skulle. Efteråt är han mer nöjd än han vågat hoppas.
Sångerna är en blandning av gammalt och nytt och de handlar om förändring, om uppbrott, att skaka av sig andra människors förväntningar och våga leva sitt eget liv. Det fromma tilltal Micke Allén en gång hade är borta och jag kan inte längre hålla frågan tillbaka:
Vad hände med din tro på den här livsresan?
– Den rann av. Jag var väl ganska skeptisk medan jag var med i de här sammanhangen. Tycker det fanns en ganska stor lättköpt argumentering och ytlighet. Jag fann en sista seriös kristen hemvist i Ebeneserkyrkan, där det var öppet för diskussion, ifrågasättande och tvivel. Men ju mer tiden gick så kände jag att ”jag har inget kvar av det jag trodde på”.
– Mycket värderingar har jag kvar, men själva den religiösa biten finns inte, konstaterar han.
Jag undrar om han haft en hård uppfostran, men Micke säger att han aldrig haft några hårda diskussioner med sin pappa, pastorn.
– Det var inte lönt. Det var väldigt genomsyrat av att man skulle tro som man trodde.
Micke finner de religiösa frågorna allt mindre väsentliga att prata om. Eller som han formulerar det i en av sina texter: ”Jag var fångad i att alltid finna svaren på de frågor som jag själv aldrig skulle ha ställt”.
Vad har du då kvar med dig från uppväxten som du kan säga att ”det här fick jag med mig”?
– Det är väl det som är grunden till demokrati och humanism och människors värde och tolerans. Men tolerans är kanske inte med när jag tänker efter. Snarare tvärtom. Mycket intolerans mot homosexuella till exempel. Noll förståelse för det där jag växte upp, konstaterar han, men tillägger:
– Det har säkert förändrats ganska mycket sedan jag var ung.
Sedan 2003 arbetar Micke som behandlingspersonal och musiklärare för ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder.
– Det känns väldigt meningsfullt. Och så får jag hålla igång musiken också.
Alla stränginstrumenten han så flyhänt hanterar. Och så låtskrivandet och de där finurliga texterna som är hans signum.
– Det är de som är det svåra. Jag har en hel drös låtidéer som jag behöver texter till. Men jag fortsätter gärna att spela in skivor. Bara jag fått till texterna.
