Kvinnorna kallar honom Messias, frälsaren. Mannen som reparerar kvinnor och barn efter brutala våldtäkter. Nu finns en gripande och stark dokumentärfilm om läkaren Denis Mukwege från DR Kongo. Den visas just nu i Sverige.
Det är alldeles tyst i andra kammarsalen i Riksdagen under filmvisningen som Dagen är med på. Filmen rullar, det är bitvis plågsamt. Den belgiske fotografen och producenten Thierry Michel har släppts in i rum och sammanhang som är helt unika.
Genom kameran får vi följa med till operationssalar, människor som flyr i panik men också till kyrkan där Denis Mukwege predikar eller i skolsalen när han ingjuter hopp om framtiden i en grupp med unga våldtagna kvinnor.
Filmen har fått 15 olika priser när den visats runt om i världen. I Demokratiska Republiken Kongo är den förbjuden och Göteborgs filmfestival valde bort den på grund av att den var för kristen.
Men nu får en mindre skara chansen att se den i Sverige. Det är biståndsorganisationerna Läkarmissionen och PMU samt Right Livelihood Award-stiftelsen som ordnat detta och KD som bjudit in till Sveriges riksdag. Både Läkarmissionen och PMU har i många år stöttat läkaren och numera människorättskämpen Denis Mukwege och hans arbete på Panzisjukhuset i DR Kongo.
Att Mukwege öppnar de inre dörrarna förklarar han efteråt så här: Ingen ska kunna säga att de inte visste vad som hände.
Filmen ger en bra bild över situationen i DR Kongo, det politiska läget och kampen om mineralerna men också drivkraften i Denis Mukweges arbete. Vi får också se hur detta vackra land håller på att falla sönder i moralisk kollaps.
Men framförallt får vi möta offren, det är dramatiska berättelser, gråt och skam. Och kanske hade filmen blivit ännu starkare om offren fått en mer framträdande roll i inledningen. Just den delen går inte att skaka av sig, de här människorna betalar ett högt pris för världens flathet.
