Ett grånat trädäck fyllt av spirande rabarber och blommande hortensior. Jordgubbsplantor i sin linda och penséer i en korg. Fågelsång. Och mitt i allt det vackra ligger hospicets gäster i sina sängar och njuter av Roland Svantessons stilla gitarrspel.
Veckans visstund äger rum i det gröna och temat är Björn Afzelius. Roland sjunger ”Ljuset” som handlar om livets korthet och succélåten ”Tusen bitar”. Sen berättar han om den nära vänskapen mellan Björn och Mikael Wiehe.
– När Mikael fick veta att hans vän var döende skrev han ”Den jag kunde va” till honom. Björn sa ”den vill jag att du spelar på min begravning” och så blev det också. Jag ska sjunga den för er nu. Den är aktuell för många av er, säger Roland.
När vi slår oss ned i bersån efter visstunden, berättar Roland att låten finns med på hans nyutkomna cd "Gränsland".
– Det är en passande titel. Hela miljön här är ett gränsland mellan liv och död, hopp och förtvivlan, sorg och glädje. De som är gäster är nästan framme vid gränsen, men inte över den.
I 35 års tid har Roland verkat som pastor i detta gränsland, men vägen dit var långt ifrån självklar. Han växte upp i västgötska Asklanda där studier inte var att tänka på. Pappan körde lastbil och mamman var hemmafru.
– Men mamma, som kom från ett kristet hem, såg till att jag kom till söndagsskolan. Där fanns farbror Ernst, en urtrygg och fåordig söndagsskollärare. Han förmedlade en varm och positiv gudsbild, som gjorde att en tro började växa fram. Församlingen tog hand om mig; jag fick vara hjälpledare och var räknad med, säger Roland.
Han gick bara sju år i folkskola och jobbade en tid på snickerifabrik innan han gjorde lumpen.
– Där lärde jag mig att spela gitarr och utvecklade en alldeles egen stil, säger han och tillägger att han haft en enorm glädje av det.
Efter lumpen läste han på folkhögskola för att kunna studera till pastor. 1971 var han klar och begav sig till Värmland för att främst jobba med ungdomar. Fem år senare kom han till Älvängen för att arbeta som pastor och musiklärare i särskolan. Han minns tio roliga och intensiva år, där han åkte på läger med ungdomarna och jobbade mycket på kvällar och helger. Till slut tröt orken och Roland var på väg att bli utbränd. Då hittade han en broschyr om "Renewal week" i engelska York och åkte dit på vinst och förlust. Det blev vändpunkten i hans liv.
– En kvinna där får ett budskap från Gud och det slår ner i mig. ”Jag ser din situation” sa hon. ”Jag vill leda dig in i nåt nytt. Åk hem! Jag ska visa dig.” Jag tänkte ”vad är detta?” Men efter någon vecka fick jag ett samtal från Redbergskyrkan, som sökte en ungdomspastor. I tjänsten ingick också att vara pastor på Östra Sjukhuset i Göteborg. Känslan från York var tillbaka. Det här är det, tänkte jag.
Så småningom övergick Roland till att arbeta heltid som sjukhuspastor.
– Det var som att komma hem. Jag har alltid känt en dragning åt att arbeta vid sidan av kyrkan, säger han och beskriver sin yrkesroll. Som sjukhuspräst får man inte vara rädd för att gå in i kaotiska situationer, som olyckor och andra tragiska dödsfall. Man måste våga vara närvarande och inte ha förhoppningar om att kunna hjälpa mer än att dela det svåra.
Efter sin pensionering 2011 började Roland jobba deltid med själavårdande verksamhet på Änggårdens Hospice. Hans visstunder med teman som Taube och Ferlin, kärlek och olika årstider, blev genast populära.
– De fungerar som en inkörsport till samtal, eftersom de är relationsskapande, säger han.
Om gästerna önskar vissa sånger spelar Roland dem. ”Jag trivs bäst i öppna landskap” är ett sådant exempel, ”Blott en dag” ett annat.
– Däremot är jag inte alltid bekväm med böner på visstunden för jag vill inte att nån ska känna att jag pådyvlar dem religionen. Men i förra veckan läste jag välsignelsen, för då visste jag att de som var med ville ha den.
Under de tre dagar i veckan som Roland är här, går han runt till dem som vill ha enskilda besök av honom på rummen. Han lyssnar och pratar, sjunger och spelar och ber med dem ifall de vill det.
– Alla vill inte ha besök. Många har fördomar om präster och är besvikna på kyrkan. Men när vi lyckats överbrygga det har vi haft fantastiskt fina samtal. En kvinna sa att hon skämdes, eftersom hon levt hela sitt liv utan Gud, men att nu kom hon inte undan. ”Så behöver du inte känna”, sa jag, ”till Gud får vi komma när vi vill”. I livets slutskede är många öppna och vill prata om vad som ska hända sen.
Ofta uttrycker de sjuka att de har en tro, fast de inte vet hur den ser ut. För den som inte längre orkar själv, kan det vara skönt att få höra att hen är buren.
– För mig är det Gud som bär, säger Roland. Låten ”Som en bro över mörka vatten”, som jag spelade nyss, handlar just om det.
Roland kan med sin gitarr lindra människors oro och smärta.
– Musiken har en fantastisk effekt, säger han och berättar om en kvinna med kol som kämpade med sin andning och var mycket orolig. Hon försökte använda andningsmask, men fick ingen luft. Då frågade jag henne om jag skulle spela lite stilla gitarrmusik för henne och hon nickade. När jag spelat en stund såg jag hur hennes axlar sjönk och hon slappnade av. ”Detta är bättre än medicin”, sa hon.
Musiken når ofta fram när inte orden gör det. Det händer att folk somnar när Roland spelar och det kan tyckas otacksamt, men det är precis det som är meningen; att man ska få slappna av.
– Gästerna och jag pratar ofta om den situation de befinner sig i. En del lever i en stark förnekelse om att de snart ska dö. Jag får inte ta ifrån dem hoppet, utan försöker hjälpa dem att inse att det kanske inte blir som de hoppas. Det är fasansfullt att skiljas från dem vi älskar, men döden är en del av livet som vi alla måste gå igenom. Tanken att vi delar det ödet med alla människor kan göra att man känner sig mindre ensam.
Själv är Roland inte rädd för döden.
– Det var jag som yngre, men döden skrämmer mig inte längre. Kan jag förmedla den känslan här, så är det mycket värt, säger han.
INGEMO ORSTADIUS
