Det är premiärvecka och Tomas Andersson Wij har en läkartid bokad om en knapp timme. Snabba steg över Kungsholmen. Det är högerarmen som värker.
– Ålderskada, skrattar 44-åringen medan fingrarna dansar över mobildisplayen.
SVT har lagt upp korta sekvenser inför seriestarten och artisten bläddrar hungrigt bland klippen. När vi nått kaffebaren där intervjun ska äga rum blandas snart babyskriken från mammalediga bordet och caféhögtalarnas västkustmusik med Tomas Andersson Wijs eget karakteristiska gitarrspel ur telefonen.
Ett leende spricker upp i det koncentrerade ansiktet. Han trummar iväg ett snabbt mail till produktionen med ett förslag på något han vill ändra, men det är tydligt att han är stolt över projektet.
– Det är givetvis stort för mig att få göra en musikshow på bästa sändningstid, konstaterar han.
– Jag hade förberett mig för tisdagskvällar klockan 23, men fick fredagar klockan 22. Det känns fantastiskt att få göra ett program 2016 som bara handlar om musik, där man inte behöver laga mat.
Själva upplägget för programmet "Tomas Andersson Wij spelar med ..." bygger på att Tomas Andersson Wij intervjuar och spelar med artister han bjudit in till Scalateatern i Stockholm. De tolkar varandras låtar och samtalar om musiken och livet. I första programmet, som var förra veckans mest delade SVT-program, mötte han sångerskan och låtskrivaren Melissa Horn. I kväll gästas programmet av Andreas Kleerup och Mauro Scocco och i de sista två programmen står Sofia Karlsson respektive Jonathan Johansson på tur.
Kvällarna spelades in under hösten och den initiala tanken var inte att musikmötena skulle mynna ut i en tv-inspelning.
– Man funderar ju alltid över hur man kan göra något mer av de projekt man gör, men det var inte min första tanke. Men så var det en tv-producent som heter Bobo Ericzén som ringde till sina kontakter och sa det här borde ni sända. Och han satte samman sitt team som producerat programmet. Jag har varit med hela tiden, även i klippningen.
Hur mycket nytta har du haft av din journalistbakgrund?
– Jag har haft ganska stor nytta av att kunna ställa frågor och leda ett samtal. För mig har det här varit ett kul projekt att få förena musiken och journalistiken. Det känns som att jag fått använda alla mina muskler.
– När jag skulle släppa min första skiva, var det ett problem att jag hade varit journalist. Nu är det en tillgång.
Hur har du tänkt när du valt gäster?
– För mig har det känts viktigt att det varit jag själv som valt gästerna och att det inte bara plockats in en känd artist - vilken som helst.
– Det här var namn som tidigt kom upp. Människor jag hade något gemensamt med, det har funnits en naturlighet i att vi suttit på samma scen. Kan man relatera till människors musik så kan man ofta också känna igen sig i dem som personer.
I första programmet handlade samtalet med Melissa Horn bland annat om allvar och om varför hon väljer att skriva sin musik själv.
Det är nyfikenheten som är Tomas Andersson Wijs drivkraften i projektet både i samtalen och låtvalen.
I mötet med Sofia Karlsson lockade vistraditionen och tillsammans tolkade de en Dan Andersson-visa. Med Kleerup fick Tomas tolka låten ”Longing for lullabyes” som alltid berört honom och det finns många liknande passager i mötena med de olika artistkollegerna som stannat kvar.
– I samtalet med Mauro kom vi in på relationen mellan en far och en son och hans egen komplicerade relation till sin pappa. Det har han inte pratat så mycket om tidigare och det är precis det jag gillar med att göra intervjuer.
– Man får chansen att ställa sådana här personliga frågor som man själv är nyfiken på. Det värsta som kan hända är att personen säger "det vill jag inte prata om", så man har egentligen inget att förlora.
– Andreas Kleerup berättade också om sin tro på Gud. Han är väldigt ärlig och okonstlad som person. Det uppskattar jag.
Även i samtalet med Jonathan Johansson brände det till när intervjun närmade sig bakgrunden i frikyrkan som både Andersson Wij och Johansson delar.
– Det var starkt att prata om vår uppväxt i kyrkan. Vi har mycket gemensamt. Hans morfar och min farfar var bästa vänner. De var båda pastorer och det visade sig att vi båda hade sjungit min sång ”Där får jag andas ut” på deras respektive begravningar.
– Det är en speciell sång som inspirerats av de gamla bönhusen som jag skrev till min farfar och nu under programmet fick jag sjunga den tillsammans med Jonathan. Det kändes fint att få göra det med honom.
Tomas Andersson Wij sträcker ut sin skadade arm och dricker sista klunken lättöl ur sitt glas. Utanför fönstret skyndar människor hem från jobben. Det konstateras ofta att vi lever i stressens och otålighetens tidevarv.
Men artisten i caféfönstret ser också en motrörelse.
– Samtidigt som allt ska gå snabbare och människors ”attention span” blir kortare och kortare så finns ett väldigt stort intresse för goda samtal. Man kan bland annat se det i podcasttrenden och i många av dagens långa, djuplodande tv-serier. Folk verkar älska att prata med varandra och att lyssna på andras samtal. Det är hoppfullt.
Vad tycker du kännetecknar ett gott samtal?
– Mod att öppna sig samt en förmåga att dra slutsatser och kunna tänka abstrakt. Och så självklart humor.
Kommer samtalen i dina program att innehålla allt detta?
– Ja, jag hoppas det i alla fall. Att vi hittat mixen.
