Dramat om svenskars första erfarenhet av att vara i krig är ett lyckat samarbete mellan det fria scenkonstkompaniet Lumor och Teater Tribunalen på vars scen det spelas. Föreställningen har fått fina recensioner. Både infallsvinkeln på det känsliga ämnet och den varsamma gestaltningen av mardrömmarna rosas. Även publikt har det varit stort intresse.
Bakom pjäsen ligger ett omfattande researcharbete. Oskar och Johanna har intervjuat veteraner och även pratat med några som har levt i Kongo däribland en man som tillhör baluba – ett bantufolk som förföljdes under Kongokrisen.
– Det var lätt att få kontakt med veteraner och de var tacksamma över att få prata om sina upplevelser i Kongo. När de återvände hem möttes de av en enorm tystnad. De hade också mycket att berätta, säger Oskar.
Dialogen i pjäsen är autentiska citat från intervjuer. Men givetvis har duon bearbetat och stuvat om materialet.
”Vi undrade om vi skulle få tillfälle att skjuta elefanter. I stället fick vi skjuta på människor” lyder en replik. Den belyser effektfullt det blodiga kaos som mötte de lätt beväpnade svenskarna – inställda på logistik och infrastruktur och att dela ut mat.
Drygt 6 300 svenska män åkte iväg till vad de trodde skulle bli ett äventyr i Kongo. Många sårades och en del dog i strid.
Fröet till pjäsen var när en bekant till Oskar sa att han inte gillar krigsfilmer för att de inte känns äkta.
– Det visade sig att han varit stationerad i Kongo och det han upplevt där ville han inte ens att hans värsta fiende skulle vara med om, säger Oskar. Det skakade om mig rejält. Jag visste inte att svenska män hade deltagit i ett fullskaligt krig.
Oskar började fantisera runt en dramaturgi – att ställa krigsupplevelserna mot den svenska bubblan av aningslöshet och frånvaro av krig. Samtidigt bestämde han sig för att ta reda på så mycket han kunde om den svenska FN-bataljonens uppdrag och Kongos utveckling från belgisk koloni till självständig stat.
– Självfallet skulle pjäsen också knyta an till samtiden, säger han. Till exempel de svenska militärer som har tjänstgjort i Afghanistan och bilden av det fridfulla landet Sverige där ingen varit i krig som får flyktingar från Syrien att komma hit.
Tidigt valde Oskar bort tanken att gestalta krigshändelser på scen.
– Det skulle vara förmätet av oss som inte var med att göra det, säger han. Likaså ville jag inte ge mig in i den diskussion som fördes på 1970-talet om enskilda soldaters beteende, eventuella rasism och brist på moral. Pjäsen skildrar snarare den enskildes maktlöshet och vilket syfte de här männen är villiga att offrar sig för. Dag Hammarskjöld finns med i berättelsen eftersom veteranerna tyckte att han hade så stor betydelse för deras vilja att göra en insats i Kongo.
Även det faktum att Kongo är ett stort missionsland tas upp. Missionspionjärer som nämns är Carl N Börrisson och paret Harrison.
– Den bild jag fått är att många missionärer var visselblåsare vid sekelskiftet och rapporterade om övergrepp och rovdrift på landets tillgångar elfenben och gummi, säger Oskar. Flera missionärer råkade senare illa ut under Kongokrisen.
Eftersom Lumor inte har en egen scen samarbetar de med såväl institutionsteatrar som fria grupper. Att denna gång vända sig till Tribunalen, som förknippas med nyskapande politisk teater, kändes naturligt. Både Oskar och Johanna betonar dock att Kongo främst är en humanistisk pjäs.
– Hur djupgående människor påverkas av krig är pjäsens budskap, liksom att vi måste inse att det bara finns en enda värld och att det fruktansvärda som händer där angår alla.
Johanna, som ingår i Tribunalens konstnärliga ledning, blev både förvirrad och jätteglad när Oskar ringde och sa att han ville skildra den svenska insatsen i Kongo och att hon var rätt person att skriva manus.
– Precis som han visste jag inget om att svenskar stridit i Afrika. Ämnet är dessutom stort och svårt, men jag har haft väldigt bra stöd och hjälp av Oskar under skrivandet, säger hon. Han är en enormt engagerad regissör.
Johanna tillägger att nu när det finns så många bra feministiska pjäser tycker hon att det är välbehövligt och underbart med en utpräglat manlig historia. Sedan har självfallet kvinnor påverkas av det männen upplevt i Kongo också.
För att ge publiken som inte känner till Kongokrisen en bakgrund och förklara anledningen till att Sverige skickade soldater dit inleds pjäsen med en rafflande snabb historielektion.
En överraskning som nämnts är att pjäsen inte skildrar själva kriget utan dess upprinnelse och konsekvenser. En annan är att veteraner – och övriga karaktärer – gestaltas av tre unga skådespelare. Två är dessutom kvinnor och en är färgad.
– Valet av skådespelare är helt lysande. Jag tycker det är så häftigt att se gubbigheten uppstå hos dem och älskar när Kudzai Chimbaira berättar svenska mäns krigsminnen, säger Johanna.
Både hon och Oskar säger att Sören Brunes smarta scenografi betyder jättemycket för pjäsen. Dess skakiga rörelser och sammanfall på scenen är en skarp kontrast mot det lunga berättartempot och visar effektfullt det råa våld som härskade i Kongo.
Johanna berättar att hon var jättenervös inför premiären.
– Att de veteraner som sett föreställningen gillar den är jag extra glad över. Speciellt har de uppskattat att vi valt en vardagligt stillsam ton och undvikit action, säger hon.
Ingegerd Rönnberg
