”I’m losing my religion, thank God
Helping you lose yours, is my job”
Enligt intervjuer har Kirk Franklin varit nervös för att följa upp sin storsuccé ”Hello fear” från 2011. Märkligt kan tyckas för oss som följt honom länge, han är ju sen över tjugo år totalt dominerande på den amerikanska gospelscenen …
I alla fall. Albumet har släppts och direkt hamnat högt på amerikanska Billboardlistan. Och oro känns onödigt. Det här är utan tvekan hans bästa album hittills. Musiken balanserar mellan urban gospel och pop, med de välsjungande tjejkörerna som alltid hörs på hans skivor. Men här är mer!
Framför allt budskapet, där Kirk Franklin går hårt åt den organiserade religionen, och en kyrka alltför upptagen med regler och fördömanden. Titelspåret öppnar albumet och är ett drygt tre minuters spoken-word där Franklins mästerliga handlag med orden blir tydligt. Hans texter har socio-politiska perspektiv, såväl som teologiska och rent personliga. (Han sjunger mer själv här än tidigare.)
Annars är budskapet svängig feel-good gospel som förstasingelns ”Wanna be happy” eller ”Miracles” där han uppmuntrar den som söker efter mirakel, att komma ihåg att den själv är ett mirakel, bara genom att vara människa. ”When”, med drömduettparet Kim Burrell och Lalah Hathaway är kanske min personliga favorit. Men faktiskt finns här inga verkliga svackor. Musikaliskt är skivan en innovativ, välproducerad fullträff. Textmässigt lyfter Kirk Franklin sig skyhögt över många av sina kollegor. Men framför allt talar han allvar, så det känns. Precis som gospelmusik alltid har gjort.
