Jag är mycket förtjust i ord. Varje dag stöter jag på många ord som jag inte förstår. Det skrämmer mig inte, tvärtom väcks min upptäckarlust. Jag samlar på ord.
Att samla på ord är inte bara det bästa sättet att lära sig främmande språk, det berikar också språket jag fick med modersmjölken och får det att växa – och när språket växer, då växer tanken.
Jag ser till att lära mig nya ord varje dag, alltså är jag intellektuell. Att vara intellektuell innebär inte att vara märkvärdigare och intelligentare än andra, bara en vilja att upptäcka och lära.
Jag tänker, alltså finns jag, sa filosofen Descartes på 1600-talet och det ligger det någonting i. Tänker jag inte kan jag inte leva. Att få tak över huvudet och mat för dagen kräver tankemöda.
Tänkandet börjar redan vid födelsen, före språket. Spädbarnets tankar är få och enkla men de finns där, även om det länge förnekades att nyfödda skulle kunna tänka eller för den delen känna. Vilket är det nyfödda barnets första tanke, en av de tankar som kommer utan ord? Ingen vet, men jag kan gissa:
”Finns”. ”Är”.
Denna tanke speglas i så fall i Guds definition av sig själv: ”Jag är vad jag är.” Gud och människa speglar varandra. Gud är människans orsak, människan är Guds verkan.
Människan föds med förmågan att tänka, men för att hon ska se och förstå sina egna och andras tankar krävs ett språk. Det lilla barnet blir medvetet om att hon finns i takt med att hon lär sig tala.
Kausalitet är ett bra ord som jag lärde mig först i vuxen ålder. Vad betyder det? ”Om kausalitet råder mellan två fenomen”, läser jag på Wikipedia, ”kallas det ena orsak och det andra verkan.”
Enkelt uttryckt: först händer något, som sedan får något annat att hända. Gud får människan att hända. Sambandet mellan Gud och människa är med andra ord kausalt. Utan Gud finns inte människan – inte som medveten tänkande varelse i brottning med de yttersta och innersta tingen.
Utan Gud blir hon ett djur som andra. Hon blir en varelse som inte klarar att ansvara för sina handlingar eftersom hon inte kan sätta dem i relation till ett större sammanhang i tid och rum.
För att kunna ta ansvar måste jag först bli människa. För att bli människa måste jag skaffa mig kunskap.
Bävar jag aldrig inför Gud – inför förutsättningen för min existens, inför det som är för stort för att kunna omfattas av människans förnuft – då kan ingen kunskap finnas på djupet. Kompetens kan finnas men inte vishet. Kunskapen får en klangbotten av vishet först när jag känner ödmjukhet inför vad jag inte vet och inser att mina verktyg, hur förfinade de än är, inte låter mig komma åt Allt.
"Gudsfruktan", står det i Ordspråksboken 1:7, "är kunskapens begynnelse". Ordspråksboken påstår däremot inte att gudsfruktan och kunskap skulle vara samma sak. Jag kan frukta Gud med hela mitt väsen och fortfarande inte begripa något. Och, omvänt: jag kan intellektuellt sett veta både ett och annat utan att alls ha lärt känna Gud. Hur går det ihop? Så här: tiden sådan vi känner den är en världslig sak.
Här i jordelivet lever vi i en utmätt och förgänglig tid – A kommer före B, början kommer före slutet, orsak kommer före verkan, födelse kommer före död – men jordelivets kronologiska kausalitet är inte alltings mått. En sekund här är tusen år hos Gud. A och O är ett och detsamma. Evigheten är NU. Begynnelsen är målet.
Det finns kort sagt en annan mer levande modell för orsak och verkan än den kronologiska kausaliteten som innebär att A här på jorden inträffar före B. Dessutom – även här på jorden – finns en kausalitet som innebär ett ständigt pågående samspel.
I detta samspel befruktar A och B varandra. Kunskap och vishet beror av gudsfruktan som i sin tur beror av kunskap och vishet i ett kretslopp som ger liv. Att vara både troende och intellektuell är livgivande.
Att tro och att tänka är två olika saker. Tron och tanken befruktar varandra så länge det ena inte gör anspråk på att vara det andra.
”Kroppen är en och har många delar”, för att tala med Paulus. Tanken är den inre kroppens hjärna, tron är dess hjärta och det ena kan inte ersätta det andra.
Så ser jag saken. Andra ser saken annorlunda. Vissa fromma avfärdar den intellektuella analysen som väg till kunskap, vissa intellektuella avfärdar tron som väg till vishet. De flesta av oss befinner sig någonstans mittemellan dessa poler, i ett spänningsfält där tro och tanke samspelar.
Så har det alltid varit och så kan det få vara, så länge vi inte gör varandra illa. Jag kan anse att andra borde dela mina insikter, andra anser att jag borde dela deras, men kanske kan vi bara befrukta varandra i samspel om vi bejakar olikheterna i ljuset av evangeliets kärleksbud: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger."
Själv har jag alltid trott, även om jag inte alltid har varit medveten om det. Först när jag medvetet började tänka ”jag tror”, uppstod ett rum där min tro kunde vistas utan förvirring och smärta. Jag tror, alltså tänker jag, jag tänker, alltså tror jag, och som så ofta i mitt liv är tanken en trösterska. Utan henne blir tron obegriplig, formlös, skrämmande, en bävan som inte får chansen att bli mer än så.
Utan tron, å andra sidan, riskerar tanken att bli hjärtlös. Det betyder inte att övertygat ateistiska intellektuella saknar hjärta.
Tvärtom har jag bland dessa människor mött lika mycket genuin medmänsklig värme som i kyrkan. Gemensamt för de varmhjärtade, oavsett tro eller inte, är deras nyfikenhet på det okända. De närmar sig inte det okända med rädsla.
Det främmande ordet eller den främmande människan ses inte som en potentiell fiende utan som en tänkbar vän. En medmänniska, även en medmänniska med en helt annan livssyn, möts inte med fördomar och dömande negativism. Hon möts med en öppen och nyfiken fråga: "Vem är du?"
Jag ser medmänniskan, alltså blir jag till. Hon ser mig, alltså finns jag. I detta seende har både tro och tanke en plats. Det finns ingen motsättning och det ena kan inte verka i mig utan det andra.
