I år det 100 år sedan folkmordet på kristna inleddes i Turkiet. Hur många som dog är inte helt klarlagt, men det rör sig om mellan 800 000 och 1 500 000 människor: armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och greker. Män, kvinnor och barn sköts eller svalt ihjäl, många under de ökända dödsmarscherna.
Även om detta folkmord kom att få stor påverkan på 1900-talets historia – Adolf Hitler ska ha tagit intryck och inspirerats – så är de kristnas öden föga uppmärksammade i dag i Sverige.
Under bokmässan samlades några av dem som faktiskt försökt att ändra på det för ett samtal. Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet, tyckte att det finns flera orsaker att fördjupa sig i detta folkmord, bland annat finns paralleller till samtiden.
– Vi ser att kristna drabbas förfärligt hårt igen av islamisk terror genom den Islamiska staten, sa han.
Till skillnad från Tyskland, som erkänt och sökt försoning med det judiska folket efter Förintelsen, har Turkiet på alla sätt förnekat att det skett något som kan kallas folkmord inom landets gränser. Än i dag kan den turk som försöker att lyfta frågan om folkmord räkna med repressalier. Klas-Göran Karlsson menade att det gör att såret fortfarande inte har läkt.
– Om någon förnekar något så hålls det vid liv, sa han.
Det har aldrig varit någon hemlighet att kristna utsattes för fruktansvärda övergrepp under denna tid. Västerländska diplomater och kristna missionärer rapporterade tidigt om dödandet, såsom svenskan Alma Johansson. Teologen Göran Gunner, som skrivit om folkmordet, berättade att svenska politiker tog intryck.
– Hjalmar Branting talade om att det närmade sig systematisk utrotning och han använde ordet ”folkmord”, sa han.
En del av samtalet handlade om det juridiska läget. Professor Ove Bring, som är erkänd expert på internationell rätt, förklarade att det 1915 inte fanns något folkmordsbegrepp enligt internationell lagstiftning, det kom först efter andra världskriget. Det är därför Turkiet kan hävda att dödandet inte var ett folkmord.
– Men vi har rätt att jämföra det som hände 1915 med det som står skrivet 1948 och då komma till slutsatsen att det var ett folkmord. Det kanske kan vara svårt att få till stånd juridiska effekter av det, men man kan kräva att den turkiska republiken erkänner det som skett så att det kan komma till stånd en försoningsprocess, sa Ove Bring.
Han menade att intentionerna hos de ledande politikerna i dåvarande Turkiet varit tydliga. De hade velat rensa landet från andra etniska grupper.
– Nazisterna hade den svagheten eller styrkan att de protokollförde vad de gjorde. Det gjorde man inte i det osmanska riket. Men om man lägger pussel så kommer man till slutsatsen att det i bakgrunden fanns en intention att förinta.
Klas-Göran Karlsson pekade också på vilken roll nationalismen spelat i folkmordet. De så kallade ungturkarna, som ledde det ottomanska riket under folkmordet, ville skapa ett land som var etniskt homogent.
– Det låter förfärligt, men det var ett framgångsrikt folkmord i den meningen. Armenierna försvann, sa han.
Moderatorn Vahagn Avedian undrade också hur mycket religionen spelade in i folkmordet.
– Det var ju grupper som inte platsade i det land som nationalisterna ville skapa, de kristna. Om det var religionen eller nationaliteten som spelade in är svårt att avgöra. Men det var de kristna som blev utsatta, sa Göran Gunner.
Alla var överens om att det var viktigt att folkmordet inte glöms bort, de ville se en press på Turkiet att erkänna frågan. Klas-Göran Karlsson trodde dock det var en lång väg innan landet kan ändra sitt ställningstagande.
– Har man ljugit i hundra år så ska det mycket till för att man ska säga: Ja, vi har ljugit, det var ett folkmord, sa han.
Göran Gunner såg ändå att det finns turkiska röster som börjar närma sig folkmordet på ett nytt sätt.
– Det är röster som kommer inifrån och det är positivt.
När det handlar om grymheter är vi svenskar vana vid att rikta strålkastarljuset mot andra länder, som Turkiet. Men den nationalism och rasideologi som födde fram 1900-talets värsta förbrytelser har även funnits hos oss.
Författaren Maja Hagerman och filmaren Claes Gabrielson har berättat om rasbiologen Herman Lundborg, som arbetade intensivt på att dela upp den svenska befolkningen i, i hans tycke, olika mer eller mindre värdefulla rastyper, en verksamhet som inspirerade tyska rasbiologer.
Under ett kortare seminarium visade Maja Hagerman och Claes Gabrielsson några av de fotografier som utgjorde grunden för hans forskning. De finaste exemplaren benämnde Herman Lundborg som ”svensk dam av nordisk typ” medan de sämre kan kallas ”starkt rasblandad man, kriminell”.
– Man har ingen chans om man hamnar långt bak i hans album, sa Claes Gabrielson.
Fotografierna var som att se första steget på vägen mot ett folkmord, genom den sortering och uppdelning som verkar nödvändig för mänsklighetens svåraste brott.
