Ingemar Herbert Paul Olsson står det i passet. Herbert efter pappa, han som i 25 år var baptistpastor i Hässelby varifrån Ingemar utforskade världen. Först som barn på 1950-talet och nästföljande årtionde som tonåring med smak för pop i allmänhet och Beatles i synnerhet.
Ingemar minns tydligt hur han som liten satt under pianot när mamma sångerskan spelade och sjöng. Musiken gick rakt in i öronen medan han såg hennes fötter trampa på pedalerna. Sen kom strängmusiken i kapellet, Elvis Presley, blockflöjten, kommunala musikskolan och pianolektionerna som han aldrig gillade.
– Avgörande var väl när jag fyllde tolv år och fick en gitarr i födelsedagspresent. Samma dag kom en snäll farbror på besök och lärde mig att ta ett G-durackord. Och så sa han att man kunde hitta på egna melodier, som passade till det där ackordet. Efter ett tag kom jag på att man kunde spela ackord på pianot också. Och hitta på egna melodier.
Så småningom blev Ingemar musikelev på anrika Adolf Fredriks skola mitt i huvudstan. Ända sedan han tog studenten där har han levt på sina sånger.
– Konstigt nog är det faktiskt så, konstaterar han smått förvånat.
– Låtarna har försörjt både mig och familjen.
En period efter gymnasiet ägnade Ingemar åt att läsa teologi, men det fanns aldrig några yrkesambitioner, bara ett stort intresse att lära.
Den tveklöst mest kända sång som Ingemar Olsson skrivit heter ”Du vet väl om att du är värdefull”.
– Tydligen har den betytt jättemycket för människor. Jag kan inte säga att jag får en rapport varje dag, men nästintill. Den lilla textraden, och melodin, har tydligen flugit rakt in i hjärtat hos många.
Sången kom till 1978 efter att Ingemar hade lovat att medverka i Sveriges Television.
– Bengt Roslund och Göte Strandsjö hade ett program som hette ”Sång på gång” där de presenterade en del låtskrivare. Jag fick skriva på ett kontrakt att inom ett antal månader komma med en helt ny sång och sedan presentera den live i tv.
– Jag tyckte att jag hade en bra melodi, men vad ville jag säga? Jo, att den som tittar på tv är precis lika värdefull som den som står framför kameran. Det misstaget gör vi ofta, att vi tittar på någon på tv och tycker att den personen är viktigare än andra. Men så är det ju inte.
Skivmässigt har produktiviteten varit hyfsat riklig genom åren. Jag räknar till arton fullängdsalbum på svenska sedan ”Livs levande” kom ut 1970, men därtill kommer sex skivor på engelska. Det är drygt fem per årtionde. Senaste skivan ”Nytolkat” som just släppts är nummer nitton. Den innehåller sångerna från skivan ”Helhjärtat” som kom 1971, samtliga tretton låtar är med. Men varför spela in samma material en gång till?
Tja.
– Jag tycker fortfarande att låtarna är bra och de fanns ju bara på vinyl och har varit slutsåld länge.
Eftersom originaltejperna var försvunna sedan länge fanns ingen möjlighet att digitalisera, dessutom var det lite si och så med ljudkvaliteten. Nog svängde plattan, men tekniken med fyrkanals bandspelare är sedan länge omsprungen och varvad flera gånger om.
– Då kollade jag med musikerna som jag jobbar med nu och de ville vara med och spela in dem på nytt. Och så kollade jag med Janne Schaffer om han hade lust att hänga på och det tyckte han skulle vara jättekul.
Timmarna i studion blev ren och skär musikglädje i finast tänkbara sällskap. Förutom Janne Schaffer (som även var med på originalinspelningen för 44 år sedan) medverkar Per-Erik Hallin, Per Lindvall, Backa Hans, Staffan Astner, Jörgen Ingeström, Håkan Mjörnheim, Thomas Opava, Frank Ådahl och Bill Maxwell på skivan. Och nästan alla var på plats samtidigt.
– Vi hade vansinnigt kul! Det är något med 1970-talet och den musiken som fortfarande är magiskt. Ambitionen var att göra det bättre men utan att lämna grundkonceptet. Sedan har jag visserligen ändrat vissa formuleringar i texten på några ställen. Men grundkonceptet är detsamma och det står jag för. Helhjärtat, säger Ingemar med ett stort skratt.
Jag frågar Ingemar hur det kommer sig att han alltid lyckats få med verkliga toppmusiker i sina band. Hans förklaring är enkel.
– Jag gick på Adolf Fredriks musikgymnasium och där spelade vi i olika band. Många av dem som sedan blev popeliten, de var ju mina kompisar.
Det var under de åren som Ingemar Olsson som 16-åring faktiskt träffade John Lennon och fick en kort pratstund.
– Det var 1963 i Kungliga Tennishallen, i omklädningsrummet innan de skulle upp på scenen. I Stockholm var Beatles förband till Joey Dee and the Starlighters.
Vad sa Lennon?
– Jag frågade: ”How do you write a song?”. Och han sa: ”Oh, you know, you pick up a guitar and strum a few chords and you write a song. It’s very easy.” Han satt där med sin gura. Det klart man minns, bara för att han sa det.
Långt senare började Ingemar Olsson att översätta John Lennons sånger till svenska. ”Give peace a chance” blev i Olssons tappning ”Ge Jesus en chans” och sjöngs som allsång av tusentals ungdomar på den stora gospelgalan på Scandinavium i Göteborg i början av 1980-talet, en gala som Ingemar Olsson för övrigt var konferencier för flera gånger. Senare blev texten ”Ge freden en chans”.
Så pastorsson han är har Ingemar Olsson alltid månat om att inte stänga in sig i någon frikyrkobubbla. Att dela in musik i termer av kristen eller icke kristen tycker han är ”helt vansinnigt”.
– Jag har nog egentligen aldrig varit så intresserad av kyrkan. Jesus tror jag på, och den låt som jag nu tycker kanske är mitt viktigaste bidrag heter ”Jesus är ingen religion”. Jesus berör hela världen, alla världens människor.
– Han var jude och höll judiska högtider och seder men så fort de bröt mot människans behov, då struntade han i dem. Om någon var hungrig och gick över ett sädesfält struntade han i att det var sabbat och att man inte fick plocka ax. Om någon var sjuk botade han dem även om reglerna sa ett det var fel dag. Och om han mötte någon som hade ”fel” religion, till exempel en samarier, ja då tog han den som exempel på en människa som gör Guds vilja. Det är viktigare än någon sorts religion.
Det hörs att Ingemar är ivrig nu. Dessa frågor engagerar honom oerhört.
– Vi har gjort för mycket religion av Jesus. För mycket budskap och för lite relation.
Jesu budskap lär helt klart fortsätta att prägla Ingemars sångskrivande och fler sånger lär det bli.
– Melodier har jag hur många som helst, så om jag skulle skriva blajtexter skulle jag kunna spotta ut plattor. Men det vill jag ju inte. Jag vill också ha någonting att säga. Det är det som motiverar.
