Kultur

Ingemar Olsson skriver bok om omskakande flyktingöde

Örebro. "När jag sprang mellan terminalerna på Frankfurts flygplats, för att försöka hindra Amireh och hennes dotter Zeinab att gå på planet mot en trolig avrättning i Iran, kände jag att jag var mitt inne i en thriller. Jag kände att det här måste jag berätta." Det säger artisten och författaren Ingemar Olsson.

För tre år sedan hamnade Ingemar Olsson i en ny roll som flyktingpastor i Ängebykyrkan i Fellingsbro. Där mötte han många omskakande flykting­öden. Nu berättar han ett av de mest dramatiska i nya boken "Utvisningen".

Amireh Alirezaei och dottern Zeinab hade konverterat från islam till kristen tro och blivit medlemmar i Ängebykyrkan under sina drygt tre år i Sverige efter flykten från Iran. Nu väntade de på att få uppehållstillstånd här, men i stället blev det en brutal utvisning, som på ett mirakulöst sätt stoppades.

På Landvetter vägrade flygbolaget Lufthansa att ta ombord passagerare som inte följde med av egen fri vilja. Myndigheterna lyckades till slut få iväg kvinnorna till Frankfurt, men där satte tyska polisen stopp när Amireh visade ett reportage från en svensk tidning som berättade att kvinnorna hade ett dödshot över sig. De flögs då tillbaka till Sverige.

En tidigare bok av Ingemar Olsson var självbiografin "Tro, pop och kärlek" om början av hans liv som artist och musiker. Men han ville fortsätta sitt skrivande, kanske med en deckare. När sedan verkligheten överträffade allt han i sin livligaste fantasi någonsin hade kunnat dikta ihop, var saken klar. Nu ligger "Utvisningen" på bokhandelsdiskarna.

Mötet med de två kvinnorna hade påverkat Ingemar mycket starkt under den period han mötte dem i flera samtal i församlingen. På nära håll fick han sen följa dem på deras väg med överklaganden och all förtvivlan när Migrationsverket ifrågasatte äktheten i deras omvändelse och i stället ville utvisa dem till en säker död i hemlandet Iran.

– Jag har fått se världen med Amirehs och Zeinabs ögon och upplevt hur det är att fly från en förtryckande miljö, komma till ett nytt land och mötas av svenska myndigheter, som ibland gör rätt, men ibland fruktansvärt fel.

Den här resan har satt djupa spår i Ingemar Olssons liv och värderingar.

– Det finns trots allt många människor som inser att vi människor hör ihop, varifrån vi än kommer. I Ängebykyrkan, där jag hade ett kort vikariat, mötte jag människor, som inte bara snackar, utan också gör något konkret för de flyktingar, som kommer till vårt land. Jag har också lärt mig att det engagemanget ger väldigt mycket tillbaka. Jag jämför det med att få barn – de kräver mycket, men man vill inte vara utan dem.

Veckor och månader gick och många människors omsorg i förbön, medierapporteringen och aktioner av olika slag tycktes inte ha någon effekt.

– Amireh och Zeinab var direkt hotade till livet, vilket ställde allt på sin spets. Det var fråga om dagar, timmar och slutligen sekunder innan det mest fruktansvärda kunde hända, minns Ingemar.

Har din syn på religion förändrats under de senaste årens möte med många flyktingars kamp för ett liv i frihet?

– I dag inser jag att religion är ett av världens största problem. Religionen utnyttjas av dem som har makten att kuva människor. Det gäller särskilt i länder där befolkningen inte kan läsa, skriva och där man hotas till livet, om man säger vad man tycker.

Islams hädelselagar är ett sådant exempel, men långt ifrån det enda, säger Ingemar.

– Även kristendomen har som statsreligion fungerat på liknande sätt genom historien. Generellt tycker jag kristenheten blivit för religiös och för lite konkret. Det stora och unika med Jesus var att Gud själv stod med båda fötterna på jorden. Jag har skrivit en ny sång, som uttrycker precis vad jag känner efter mitt möte med dem som flytt från religiöst förtryck. Den heter Jesus är ingen religion.

Så här lyder en vers av den nya sången som i dagarna finns tillgänglig på Spotify och iTunes:

När påvarna sitter på en tron

Och en stendöd profet trycker ner mej i skon

Då vänder jag mej till en annan person

Jesus är ingen religion.

– Alldeles nyligen spelade jag den för Amireh, som strålade med hela ansiktet, dansade och sjöng med. ”Ja, jag är fri!”, var hennes kommentar

Amireh och Zeinab, som nu bor i Örebro, är medlemmar i Betelkyrkan, som Ingemar Olsson och hans fru Kristina också tillhör. Det kommer att ta många år för Amireh och Zeinab att riktigt rota sig i Sverige. Men de har fått många nya vänner, ny trygghet och hopp inför framtiden. Ingen kan nog förstå, som inte själv gått igenom det de gjort. Kvar i Iran finns Amirehs föräldrar och släktingar, som hon tycker om fast de inte förstår hennes beslut att bli en kristen.

– Föräldrarnas besvikelse att hon och dottern flydde har nog tonats ner. De ser ju hur bra hon mår idag. Men hon kan inte återvända för att hälsa på dem. Det är för farligt. Kanske de kan mötas i ett tredje land, fortsätter Ingemar.

Den starka opinionen, all mediebevakning, alla kommentarer på Facebook, allt stöd av vänner under den gastkramande väntan, det hade betydelse. Det är Ingemar Olsson övertygad om.

Nu vill Amireh klara svenskan så hon kan arbeta som undersköterska, som hon gjorde i Iran. Zeinab studerar på folkhögskola.

Men visst har det varit svårt för mor och dotter att återuppleva all den gastkramande spänningen igen, medan boken tagit form och nu när den blivit offentlig.

– Jag har det bra nu i Sverige. Men det är jobbigt att minnas allt som hände och att mina muslimska vänner i Sverige och även i Iran inte förstår att jag faktiskt valt att följa Jesus. De säger ju att man varken kan eller får lämna islam, säger Amireh.

Men Amireh tänker mycket på och längtar efter sin son Muhammed som är kvar i Iran.

– Min dotter har svårare när hon påminns om allt det svåra som hände dem. Hon kommer ihåg allt, men jag känner mig starkare idag och därför är det inte lika svårt. Genom den nära kontakten med Ingemar och hans fru har det blivit lättare.

Ingemar har fått en ny upplevelse av det svenska rättssystemet.

– Det består av människor. Hur man behandlas av ”systemet” beror på vilka människor man möter. Där kan man ha tur eller otur. Den advokat jag lärde känna bäst under den här processen använde själv ordet ”lotteri”.

Fler artiklar för dig