I januari 1911 var Lewi Pethrus på väg till Stockholm för att tillträda sin tjänst som föreståndare i den nybildade Filadelfia-församlingen. Under ett uppehåll för tågbyte hälsade han på hos en troende familj i Forshem i Västergötland. Där fick en liten flicka välja ett mannakorn för honom, och det blev ett ord ur Jeremia bok: Så omgjorda du nu dina länder och stå upp och tala till dem allt vad jag bjuder dig. Var icke förfärad för dem, på det att jag icke må låta vad förfärligt är komma över dig inför dem. Ty se jag själv gör dig i dag till en fast stad, till en järnpelare och en kopparmur mot hela landet, mot Juda konungar, mot dess präster och mot det meniga folket, så att de icke skola bliva dig övermäktiga, om de vilja strida mot dig. Ty jag är med dig, säger Herren, och jag vill hjälpa dig (Jer 1:17–19).
I Ivar Lundgrens intervjubok "Lewi Pethrus i närbild" (1973) berättar han (s 87): De orden gjorde ett väldigt intryck på mig, och särskilt detta – det har följt mig genom hela livet som en piska över ryggen på mig: Var icke förfärad för dem, på det att jag icke må låta vad förfärligt är komma över dig inför dem. Mer än en gång har de där orden kommit för mig, och jag har känt, att om jag inte gör det eller det, så kommer något förfärligt att hända, jag faller i synd eller kommer i olycka. Jag har spjärnat emot, men jag har gått – det har fått bära eller brista. Jag kan säga att jag har fruktat Gud rent bokstavligt.
Intervjuaren frågar, om Lewi Pethrus verkligen levt i ständig skräck för Gud. Nej, förklarar han, inte i skräck för Gud men i skräck för att göra honom emot. Mannen som skrev Löftena kunna ej svika och betonade trons väg, bävade alltså samtidigt inför Guds helighet och var rädd för vad som skulle drabba honom om han svek det profetiska uppdraget.
Det är i dag 40 år sedan han lade ner sin vandringsstav. Han präglade på många sätt den rörelse som han var den inofficielle ledaren för. Att han bars av en stark kallelsevisshet, var obestridligt. Den nyktre ledaren, som aldrig dansade på kommandobryggan, kunde privat jubla inför Gud och hade starka gudsmöten då han förnyade sin överlåtelse. På Nyhem berättade han som 84-åring om en färsk sådan erfarenhet under en vandring längs Stilla havets strand där han greps av längtan att kunna knyta ihop den gamla pingstväckelsen med den karismatiska vågen. Han trodde verkligen på pingstkristendomen.
Som hans nära medarbetare under de nio sista åren av hans liv, såg jag hur allvarligt han tog på sina uppgifter. Jag förstod inte alltid hans ställningstaganden, men respekten för honom som gudsman växte i den nära kontakten. Han drev med stor övertygelse den linje som han såg som den sant bibliska – samtidigt som han varnade oss för att låsa oss i trosbekännelser som avskärmade oss mot nytt ljus över Ordet. Det verkade inte som att han kände sig färdiglärd.
Under de sista åren fortsatte han att skriva ledare i Dagen, predikade i Nyhemsveckan, skrev debattboken "Brytningstider – segertider" (1969) och skrev i fyra band Jesusbiografin "Timmermannen från Nasaret" (1970–1973), som har sina formella brister eftersom den inte konsekvent är den roman som den vill vara utan i långa stycken en kommentar till de fyra evangelierna. Men den ger verkligen en mycket intressant inblick i författarens bibelutläggning. Här finns mycket att hämta för nutida förkunnare, inte minst för förståelsen av passions- och uppståndelsetexterna.
Här finns homiletiska pärlor och rapp formuleringskonst. Lewi Pethrus skildrar Jesus som den oöverträffade andlige ledaren, som mötte samma slags problem som nutida förkunnare och som bör vara deras förebild. Konflikten med fariseer och skriftlärde, som inte förstår att det är viktigast att uppsöka och frälsa det som är förlorat, är fortfarande oundviklig.
Så här beskriver han däremot de tolv apostlarna som lyssnade på bergspredikan:
Även om de var intelligenta människor och satt inne med inte så liten kunnighet, representerade de olärda män ur folket, som de lärda sedan kallade dem. Apostlarna satt ännu med valkarna i sina händer efter ett hårt kroppsarbete. Men Jesus föredrog dem som sina representanter framför de skriftlärda han hade omkring sig. Med valkar i öronen.
Hur skulle han i dag ha sett på den rörelse som han varit med om att bygga upp? Han skulle kanske ha en del salta omdömen. Men vi ska nog vara försiktiga med att fastställa hur han skulle ha sett på Pingst – fria församlingar i samverkan och akta oss för att göra hans ord till slagträn i en intern debatt. Han var ju onekligen starkt övertygad om att fria bibliska församlingar inte behöver en samfundsorganisation som överbyggnad. Men det verkar som att det fanns något som vägde ännu tyngre för honom: friheten att fullfölja sin kallelse. Han hade inte tålamod att avvakta den egna församlingens godkännande när det gällde vare sig Dagens start eller utvecklingen av den stiftelse för filantropisk verksamhet som startades efter en insamling till hans 70-årsdag. Kanske var det mannakornet från Forshem som drev honom att ibland handla annorlunda än man väntade sig. Fortfarande var idealet församlingsanknytning. Men också en lokal biblisk församling kan ta fel – det sa han tydligt under sina sista år. Och de här orden skrev han med självkritik:
När det gäller barmhärtighet mot de svaga och felande har vi säkert alla, som haft med församlingsvård och församlingstukt att göra, brustit mer än en gång. Här har den kristna församlingen av idag en stor börda på sitt samvete. Ömhet och barmhärtighet i detta sammanhang är inte detsamma som att tolerera synd i församlingen. Snarare motsatsen. (Brytningstider – segertider, s 154).
Vi skall inte underskatta arvet från den åldrige hövdingen, som om det bara handlar om att gå vidare från det. Här finns en andlighet som sätter de människor i centrum som behöver evangelium bäst. Det finns mycket att ta vara på i den Pethrus-litteratur som det fortfarande är lätt att skaffa i pingstförsamlingarnas second hand-butiker. Ivar Lundgrens intervjubok "Lewi Pethrus i närbild" (1973) känns exempelvis som ett utomordentligt komplement till nutida litteratur om ledarskap och församlingstillväxt.
Felfri var Lewi Pethrus inte, och en del av det han skrev är svårt att tillägna sig i dag. Men mycket är högaktuellt.
