Ett vänligt leende och ögon som matchar den prydligt knutna blå slipsen. Precis som det anstår en kyrkosångare av rang. Låt gå för att skivomslaget kanske inte lockar så många som inte fyllt 50 än, men om de bara hade vetat vilka musikmakare som haft sitt finger med i produktionen så hade det nog varit annat ljud i skällan.
Få svenskar vet att Eric och Anette Anders båda söner, Adam och Alexander, ligger bakom mycket av musikproduktionen i den amerikanska succé-tv-serien ”Glee” som även kunnat ses i Sverige i flera år. Adam som ansvarig musikproducent. Miljoner människor världen över, i första hand ungdomar, har följt ”Glee” sedan första säsongen visades 2009. Följande år belönades ”Glee” med en Golden Globe i klassen Bästa komedi- eller musikal-tv-serie.
Föräldrarna är märkbart stolta och därtill väldigt glada att pojkarna varit så villiga att hjälpa till med jubileumsskivan.
– Hade de inte varit med hade vi inte kunnat göra den, konstaterar Eric Anders. Deras kunskap har ju bidragit kolossalt. Vi hade inte haft någon orkester och ingen studio heller, de har ju ställt upp med alltihop.
De tio sångerna, alla på svenska, ger en bra sammanfattning av kyrkosångarens långa karriär. Letar man efter någon överraskning kan man möjligen peka på Dan Anderssons "Det är något bortom bergen" som väl inte varit självskriven i den kyrkliga repertoaren genom åren. Men å andra sidan är Eric Anders en person som alltid gillat att gå sina egna vägar. Det började redan som 17-åring då han fortfarande hette Anders Eriksson.
– Jag flyttade ner från Örnsköldsvik till Stockholm för att ta sånglektioner och förkovra mig inom musiken. Jag hade inte någon uttänkt plan. Det bara hände.
– Jag fick en inbjudan av Dagen, av alla tidningar, att resa runt och samla in pengar tillsammans med olika kända pastorer, Bo Hörnberg, Lewi Pethrus och en hel rad andra.
Året var 1963.
– Varenda dag ett helt år var det möten. Den ende som var med hela tiden var jag.
Det flitiga turnerandet i landets pingstförsamlingar uppmärksammades ymnigt i Dagen och när året var till ända strömmade kallelserna in. En så ung kyrkosångare väckte uppseende och epitet som ”Lille Stenlund” följde den unge talangen.
– Göran Stenlund tog mig under sina vingar och blev en mentor för mig.
Även på ett personligt plan blev den aktade kyrkosångaren viktig för sin unge adept, rätt ensam som han var i storstaden.
Till mångas häpnad valde Eric att börja på Musikaliska Akademin i Stockholm. Han sökte på solosång och kom in. Bara två manliga sökanden fick plats. Den andre hette Håkan Hagegård. Operaspåret var inte okomplicerat.
– Det var en väldigt svår sits, pingströrelsen på den tiden hade ju idéer. Mycket var synd. Jag var nog den första frikyrkliga på väldigt länge som gick solosång på Musikaliska Akademien, men från rörelsens sida tyckte de nog att jag lika gärna hade kunnat låta bli. Trots att jag varit som en följetong i Dagen då, skrevs det mig veterligen inte en rad om att jag hade kommit in på ”Ackis”. Lite underligt, för det borde ha varit en stor grej.
Under studietiden hann Eric med att sjunga med Herbert von Karajan som dirigent, men även om känslan hos Eric ibland var kluven när det gällde repertoaren tvekade han aldrig på att hans kallelse var att sjunga om Jesus. I dag har synen på att använda sin begåvning i profana sammanhang förändrats radikalt.
– Jag tittar på våra grabbar, de är ju mera salt än vad jag var, för de är där det händer. Medan en annan då liksom var delegerad till att sjunga i kyrkor.
Delegerad och delegerad … 1965 åkte Eric på USA-turné, över 200 kyrkor på sex månader. Han sjöng på Assemblies of Gods årliga generalsamling i Des Moines inför 15 000 människor, blev engagerad av Full Gospel Bussiness Men och sjöng dessutom i Royal Albert Hall i London där bibelläraren Oral Roberts predikade.
Det var musiken som förde samman Eric och hans livskamrat Anette. Tillsammans valde de i mitten av 1970-talet att bosätta sig i Amerika, men en av huvudorsakerna har de talat tyst om. Tills nu.
– Vi hade egentligen bara tänkt ta ett sabbatsår, men det hände en sak innan vi åkte som hjälpte oss att fatta beslutet. På grund av att vi åkte till Aril Edvardsen i Norge och sjöng på hans sommarkonferens så blev vi behandlade på ett sätt som du inte kan ana.
Här krävs en snabb historielektion. Den norske predikanten Aril Edvardsen råkade i mitten av 1970-talet i fejd med den norska pingströrelsen när han startade en utbrytargrupp. Edvardsen stämplades som splittrare och de som ändå valde att samarbeta med Aril fick samma stämpel. Den svenska pingströrelsen slöt upp kring sin norska motsvarighet, delvis av rädsla att splittringen skulle sprida sig över gränsen.
Eric och Anette kände inte till hur kontroversiell Aril var när de tackade ja till att komma och sjunga men innan de åkte till Norge blev de kontaktade av ledande pingstvänner i Sverige.
– De försökte tvinga oss att lämna återbud. Annars skulle de stänga för oss i alla församlingar, berättar Anette.
Men Eric och Anette åkte och väl på plats i Sarons Dal möttes de av en atmosfär som var dem välbekant. En hall med 10 000 människor och ”ett fantastiskt väckelsemöte”. ”Är det detta de bråkar om?”, tänkte makarna.
Väl tillbaka i Sverige fick de snabbt känna på vad kyla vill säga. Församlingarna slutade höra av sig med kallelser. Och skivbolaget, pingströrelseägda Prim, gjorde rent hus med sångarens skivor.
– De tog alla alstren, sångböcker och skivor, och realiserade ut den på Nyhemsveckan för nästan ingenting, minns Eric.
I stället blev det till att bygga upp ett nytt liv för familjen i USA. Först hamnade de i Seattle, sedan i södra Kalifornien och därefter Oregon och sedan Kalifornien igen. Efter nästan tio år skaffade familjen en husbil, magasinerade alla sina ägodelar och drog ut på en två år lång sångarturné. Det svetsade dem samman.
– Vi har haft en väldigt nära gemenskap i vår familj som jag är väldigt stolt över. Det är ju det viktigaste man har i livet, säger Eric.
Nu är de sedan 22 år bosatta i Lakeland, Florida. Men den svenska sommaren missar de inte. Nu stundar ju dessutom en jubileumsturné.
